De obotliga optimisternas klubb

Och så finns det de där böckerna som drabbar dig. Böcker som du inte kan lägga ner förrän du har läst dem. Du smygläser så fort du kommer åt; du säger till sambon att du ska gå ut i köket och ta upp något ur frysen men i själva verket står du mitt på köksgolvet och läser. Du läser så att du glömmer att hämta in tvätten från tvättstugan. De stunder du ändå tvingas att lägga ifrån dig boken, för sådant är ju livet, är du ändå delvis i boken. Du tänker på personerna i den och undrar vad de håller på med nu när du inte är hos dem. 

Du läser och läser för att se vad som ska hända och hela tiden vara nära de där människorna och så plötsligt är sista sidan vänd och du står där snopen och övergiven. Plötsligt är relationerna avklippta och alla dem man levt så nära och delat så mycket med flyter bort och du får aldrig veta hur det går för dem sen. Visst kan du läsa om boken, du kan komma in i historien igen, du kan komma tillbaka till dem men du kan aldrig komma vidare med dem.

   En sådan bok är De obotliga optimisternas klubb av Jean-Michel Guenassia. 

   Jag är en ganska långsam läsare och jag har aldrig tagit mig igenom 628 sidor så snabbt. Och nu står jag här med lång näsa och längtar efter dem, hela gänget i schackklubben på Café Balto i Paris i det tidiga 60-talet: Igor och Werner, Imre och Vladimir, Pavel och alla de andra östeuropeerna i exil. Jag vill vara bland dem genom den tonårige Michel som är berättelsens jag. Jag vill gå med honom på den där billiga biografen där de visar filmer från världens alla hörn non-stop; indisk film med spanska undertexter, spansk film med engelska undertexter, jag vill gå med honom läsande på Paris gator utan att bli överkörd eller krocka med lyktstolpar. Jag är inte klar med dem än, bläddrar fram och tillbaka i boken och läser ett stycke här ett stycke där men känner mig ändå...lämnad. 

De obotliga optimisternas klubb valde jag för övrig också på grund av framsidan. Baksidetexten beskriver en helt annan berättelse än den jag just läst. Åtminstone enligt mitt förmenande.