torsdag, juni 01, 2017

Syrener

Den andra juni för tio år sedan skrev jag följande korta inlägg i bloggen:


Syrenen är den vemodigaste av alla blommor. Inte för att vi plockade den till skolavslutningarna när jag var barn och jag blir nostalgiskt, utan för att den blommar över så fort. Den visar så påtagligt hur flyktigt och förgängligt allting är. Och det gör mig vemodig. 

Herregud så högstämt. Vad är detta plötsliga intresse för blommor som har "blommat" upp. Jag som inte ens kan hålla liv i den enklaste krukväxt. Mina fönster brukar se ut som långvårdsavdelningar med patienter i det absolut sista stadiet av livscykeln. 



Numera har jag slutat med krukväxter, men blir fortfarande vemodig av syrener, allting är fortfarande flyktigt och förgängligt. Men samtidigt är det ju växlingarna som gör livet intressant. Om syrenerna ständigt blommade vore de kanske inte lika vackra och doften av dem inte slå an samma strängar. Och  om livet vore evigt skulle det då vara så fantastiskt och fruktansvärt och alldeles, alldeles underbart, som det är. 





1 kommentar:

skogsnuvan sa...

Här får vi vänta länge på syrenerna. Jag får vara glad om någon lite klase slår ut till midsommar så den kan få stå i vas på farstukvisten. Dessutom så blommar den ganska länge här åtminstone en hel månad,kanske för att klimatet är kyligt på sommaren tyvärr. Nog är det så med oss människor att vi uppskattar det som inte finns hela tiden. Tänk på maskrosor och skator. Dom är vackra men finns hela tiden och då blir dom liksom alltför vanliga och ingen sätter värde på dom. Så kanske det som blommar kort tid är både vackert och vemodigt ungefär som min tonårstid, bekymmerslöst och vackert och resten blir man som en maskros eller rent av en tistel då och då.