onsdag, augusti 09, 2017

Fram öfver polarhafvet

Osedda och obeträdda - i dödens mäktiga ro slumrade de frusna polartrakterna under sin fläckfria ismantel från tidernas morgongryning. Höljd i sin hvita skrud sträckte den väldiga jätten ut sina stela islemmar och rufvade öfver årtusendens drömmar. 

Så börjar Fridtjof Nansen sin berättelse om sin berömda resa mot Nordpolen. Och i och med de meningarna får vi veta att Nansen inte bara var en tuff polarfarare, han var poet också. Han bygger upp det så snyggt med att beskriva de där outforskade trakterna och fortsätter med
hur människans intresse för dem tändes ".. den vaknande människoanden [lyfte] sitt hufvud och såg ut öfver jorden" och sedan de umbäranden som "människoanden" genomled för att ta sig dit.
 ... och vill du se människoanden i dess ädlaste kamp emot öfvertro och mörker, läs då de arktiska färdernas historia, läs om män, hvilka, i tider då öfvervintring i polarnatten med större sannolikhet gaf död än lif, likväl med flygande fanor droga hän emot de okända.
Med de orden berättar Nansen att de som ger sig ut på polarfärder är ena riktiga hjältar och med sina två volymer Fram öfver polarhavet placerar han således sig själv bland dessa hjältar utan att skriva det rakt ut.

Jag har tidigare skrivit om mitt intresse för polarlitteratur här och här och då är det just den litteratur som behandlar tider då öfvervintring i polarnatten med större sannolikhet gaf död än lif  som är intressant. Den tiden då man inte kunde ropa på hjälp i någon kommunikationsradio och en helikopter kom och hämtade hem en när det började ta emot.
   Det är inte bara skillnad på förutsättningarna för polarfararna förr och nu, det är skillnad på själva polarfararna också. De där polarfararna från forna tider var liksom av en annan sort än de moderna.
Nog ville väl Nansen gärna vara hjälte, jag kan inte tro något annat, men det handlade också om något som var större än han själv.  Det handlade om Norges ära och det handlade om "kunskap för kommande släkten". "Ett litet steg för människan och ett stort steg för mänskligheten", ni vet.
  Moderna tiders polarfarare pysslar mest med att utmana sig själva.
  Det är skillnad på böckerna också. De var vackrare förr. Fram öfver polarhaftet är två rejäla volymer med röda pärmar och nedsänkt guldskrift, bräckliga kartor att vika ut, foton och illustrationer. Och det är inte någon spökskrivare som förr pennan, det är Nansen själv som skriver, som en poet.
Han har till och med vitsat till titeln eftersom hans båt hette just Fram.
I min läsning har han precis lämnat Norge och jag ser fram emot att följa honom in i isen och kylan. Vidare rapportering från expeditionen är att vänta.

Inga kommentarer: