Det går inte att komma undan

För ett par veckor sedan var jag hemma hos mina föräldrar. Vi skulle fara iväg på ett "event" tillsammans, eventet skulle börja klockan 11:00. Klockan 10:10 står min pappa i trapphuset och ropar på mig.
   "Vart tog hon vägen nu då!"
Jag tycker att det var väl en jäkla hets. Det tar tio minuter att ta sig dit vi ska. Vi kommer att få sitta utanför och glo i bilen i minst en halvtimme. Det är ju sjukt.
   Ett par dagar senare ska P och jag på bio. Jag trampar rastlöst omkring i lägenheten medan P gör sig färdig provocerande långsamt.
  "Du vet att det börjar TIO över, va?" säger jag till slut lite vasst.
Naturligtvis hinner vi i tid till bion. Vi hinner köpa popcorn, inta våra platser, titta på ett oändligt sjok med reklam och äta upp över hälften av popcornen innan filmen börjar.
   "Hej, pappa." säger jag till mig själv i biomörkret.

Jag har en vana som retar P till vansinne. (Ja, jag har säkert flera sådana vanor men jag tänker bara skriva om en av dem här) Vart vi än åker under sommarhalvåret brukar jag släpa med mig en jacka. Det kan ju bli kallt och det är så besvärligt att frysa. Det brukar sluta med att jag bär omkring den här jackan över armen hela tiden utan att använda den, tills jag mosar ner den i en kasse eller ryggsäck, vilket P tycker är ett förskräckligt misshandlande av en jacka.
   Idag har vi varit på utflykt med mina föräldrar. Det har varit en strålande vacker augustidag. Under hela tiden bar min mamma med sig en jacka över armen. I fall det skulle bli lite kallt. Till slut fiskade hon upp en plastkasse ur handväskan och knölade ner jackan i den. Jag log brett mot P som himlade med ögonen.

Jag bestämde tidigt att jag skulle leva på ett annat sätt än mina föräldrar valt att leva, bo på andra ställen och göra andra saker. Jag har alltid tänkt att jag ska göra saker så som jag tycker verkar förnuftigt och inte på samma sätt som min pappa har gjort dem bara för att så har min pappa gjort dem. Jag har försökt att inte gå i mina föräldrars fotspår utan trampa upp egna stigar. Men det hjälper inte. Om jag så gick till fots genom otrampade öknar och isvidder och lade tusentals mil mellan mig och mina föräldrar skulle jag ändå möta min mammas ansikte i första bästa spegel som jag stöter på. Det är så det är och ska vara.

Kommentarer

skogsnuvan sa…
Inte skulle man bli som mamma inte! Inte alls men när jag ser mig i spegeln så ser jag att jag börjar se ut som henne.

Populära inlägg