Konsekvensen av att inte stå för den man är

Året var 1985. De bra vibrationernas år.
Jag var tio år och med i en frireligiös ungdomsgrupp och hade Kikki Danielsson som min största idol.
Den frireligiösa ungdomsgruppen hade möte på fredagar. Detta var fredagen innan den svenska melodifestivalen skulle gå av stapeln. Vi hade besök av församlingens pastor som ville att vi skulle ha en tävling. Vi skulle gissa vem som skulle vinna melodifestivalen och den som gissade rätt vann ett kassettband med en grupp som pastorn talade sig varm för. Trots det minns jag inte namnet.
Kikki skulle vara med i melodifestivalen det här året. Det var de bra vibrationernas år.
Med skulle också en Pernilla Wahlgren vara. Jag visste inte så mycket om den här Pernilla Wahlgren men att hon var betydligt häftigare än Kikki, det hade jag förstått.
Samtliga medlemmar i min frireligiösa ungdomsgrupp gissade att Pernilla Wahlgren skulle vinna. Det var ju solklart att hon skulle vinna; den coola Pernilla Wahlgren. Jag gissade också på Pernilla. Jag röstade inte "med hjärtat" som man säger nu för tiden. Hade jag gjort det hade jag vunnit ett kassettband med en frireligiös hårdrocksgrupp, eftersom jag hade varit den enda som trott på Kikki. Nu blev jag utan.
Man ska alltid stå för den man är, det vinner man på i det långa loppet.

I lördags tittade jag naturligtvis på Så mycket bättre, där det var Kikkis dag.



Kommentarer

Populära inlägg