Ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.

Det är strax efter fyra och jag är på väg hem från jobbet. Det är novemberskumt och regnar. 

På torget kommer en pappa, en brorsa och ett barn i för stor overall och mössan nere på näsan. Han viftar med ett avlångt paket mot en mamma som kommer mot dem från andra ändan av torget.

- Vi har fått ljus! Fyra stycken! Det är för att det inte ska vara så mörkt. Vi fick ett till dig också!

Jag, som inte brukar vara särskilt lättrörd när det gäller barn, får ändå en sådan där larvig klump i halsen för den där tvärhand höge ungen som kommer med ljus till mamma. 

Jag skyller på att det är lite tungt just nu.

Lite för många av de där bollarna man förväntas hålla i luften men som bara ramlar ner i huvudet. 

Lite för mycket skit som ska till återvinningen stående i hallen. 

Lite för lite sömn och så en förkylning som inte ger sig. 

Och så mörkret och regnet på det. 

När jag går över bron får jag själv ett ljus av en ung man. 

Det är Svenska kyrkan som är ute och delar ut ljus. 

För att det inte ska vara så mörkt. 

Jag håller i det där avlånga paketet som en slags räddnings...-pinne eller -stav; som ett ljus i mörkret, helt enkelt, hela vägen hem. 

Jag känner mig tacksam över Svenska kyrkan och deras ljus och har det liggande bredvid  mig när jag ligger i sängen och skriver det här. 

Ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. Johannesevangeliet 1:5 

står det på förpackningen och jag bestämmer mig för att tro på det. Om jag inte tror på något annat, så åtminstone det, att mörkret inte har övervunnit ljuset.