Länge leve den vita älgen

Samtidigt som jag äntligen tagit mod till mig och lyssnar på Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar där en vit älg i värmlandsskogarna har en symbolisk roll, läser jag i tidningen att en verklig vit älg i detta nu trampar omkring i just Värmland.

I Torka aldrig tårar... är älgen en symbol för det som skiljer sig från normen och Rasmus pappa berättar för sin son att man förr trodde att vita älgar hade magiska krafter, men också att många vill skjuta den därför att den är genetiskt dålig för älgstammen på sikt.
   Också den verkliga älgen riskerar att skjutas. Den här aparta älgen ska ha blivit allt för tam och har anfallit människor. Påstås det. Och då måste den ju naturligtvis skjutas.

Kommen så långt i blogginlägget gör jag en paus och går in på en av kvällstidningarnas hemsidor för att se om det står något mer om den där älgen. Men det står att Rikard Wolff har dött.
Rikard Wolff, denna vackra vita älg med magiska krafter och den underbara rösten.

Det var på 90-talet, som ju är en period sysselsätter mig en hel del med just nu, på gymnasiet som de kom in i mitt liv Rikard Wolff, Jonas Gardell, Bodil Malmsten och andra. De där åren mellan 16 och 20 som det händer så mycket i en människas liv och det som händer har sådan betydelse, sådan vikt, är så avgörande.
Rikard Wolff, Jonas Gardell, Bodil Malmsten. Så fort de visade sig i TV eller pratade i radio spelade jag in dem på video och kassetter, stal tidningar från väntrum på vårdcentraler och hos tandläkare om det handlade om dem. Vad de hade att säga hade sådan betydelse. De var så viktiga och Rikard Wolff var så vacker, svartklädd och blek och sjungande med den där rösten om olycklig, förtärande kärlek.

I över 20 år har jag levt med dem, som husgudar, med deras karakteristiska röster och nu är både Bodil och Rikard borta. Rösterna har tystnat. Det de har gjort kommer alltid att finnas, men det kommer inget mer.

Men den vita älgen i Värmland ska få leva, har man bestämt.




Kommentarer

Populära inlägg