Enfaldigt pladder 2
I min stad står man i begrepp att bygga ett "kulturkvarter" som bland annat ska inrymma ett nytt bibiliotek. Jag har sett fram emot detta eftersom jag inte är särskilt förtjut i det nuvarande biblioteket som är just mera av den oroliga fritidsgård jag beskrev i det förra inlägget. Min naiva förhoppning har varit att det nya biblioteket ska bli just ett bibliotek. Det kallas ju "kulturkvarter", gud bevars.
Nu visar det sig att de styrande politikerna som dragit igång alltihop inte tycker sig ha råd med något bokmagasin, alltså inget utrymme för gamla böcker och tidningar.
Partiets representant flinar på ett, i mitt tycke, närmast stötande sätt när hon berättar att det är en "ny mötesplats" de ska bygga och då får annat stryka på foten.
Mötet med litteraturen då, vill jag fråga.
Bevarandet av det skrivna, att kunna erbjuda tillgången till detta till samhällsmedborgarna, de gamla tidningsläggen , årgångarna av Råd&Rön, böcker som De döda talar på band, Tomas Arvidsson-deckarna, Gösta Ågrens diktsamlingar, doften av gammalt gulnat papper.
Vad ska hända med det. Vart ska allt detta ta vägen. Tanken på att allt detta ska försvinna gör mig panikslagen.
Hur kan man anse sig inte ha råd att bevara detta när man ska smälla upp ett helt kulturkvarter?Plötsligt ser jag inte fram emot det där kvarteret lika mycket längre. Om det är vad det kostar att få ett nytt bibliotek har jag hellre kvar det gamla.
Historielöshet, tänker jag. Förflackning. Allt ska ske på ytan nu för tiden. Vi har inte råd att bygga källare längre, inga djup. Men att dagens ledande politiker tycker att vi kan låta ett bokmagasin gå om intet, är väl bara ytterligare ett av de sjukdoms symtom som den här världen visar upp.
Nu visar det sig att de styrande politikerna som dragit igång alltihop inte tycker sig ha råd med något bokmagasin, alltså inget utrymme för gamla böcker och tidningar.
Partiets representant flinar på ett, i mitt tycke, närmast stötande sätt när hon berättar att det är en "ny mötesplats" de ska bygga och då får annat stryka på foten.
Mötet med litteraturen då, vill jag fråga.
Bevarandet av det skrivna, att kunna erbjuda tillgången till detta till samhällsmedborgarna, de gamla tidningsläggen , årgångarna av Råd&Rön, böcker som De döda talar på band, Tomas Arvidsson-deckarna, Gösta Ågrens diktsamlingar, doften av gammalt gulnat papper.
Vad ska hända med det. Vart ska allt detta ta vägen. Tanken på att allt detta ska försvinna gör mig panikslagen.
Hur kan man anse sig inte ha råd att bevara detta när man ska smälla upp ett helt kulturkvarter?Plötsligt ser jag inte fram emot det där kvarteret lika mycket längre. Om det är vad det kostar att få ett nytt bibliotek har jag hellre kvar det gamla.
Historielöshet, tänker jag. Förflackning. Allt ska ske på ytan nu för tiden. Vi har inte råd att bygga källare längre, inga djup. Men att dagens ledande politiker tycker att vi kan låta ett bokmagasin gå om intet, är väl bara ytterligare ett av de sjukdoms symtom som den här världen visar upp.
Kommentarer