Från De Bortglömda Böckernas Gravkammare

Ur De Bortglömda Böckernas Gravkammare i Norrköping fiskade jag upp
Springaren av Stieg Trenter.

Jag har lite svårt att förklara eller rättfärdiga min fäbless för svenksa 50-tals deckare. Det är så mycket lättare att peka ut alla deras fel och brister.

Trenters hjälte och amatördetektiv, fotografen Harry Fribergs hårdkokta, raljanta jargong, är så tidstypisk så att det kan vara svårt att förstå vad det egentligen är han säger. Vad som är ännu mer obegripligt än 50-tals slangen är att den bävernäste kriminalkommisarien Vesper Johnsson envisas med att ha med sig Harry Friberg i  sina utredningar. Men det verkar inte som om hans underordnade tycker det är lika märkligt, så då ska väl inte jag vara svår. Även om det är svårt att se någon lokig  i det hela. Inte heller i varför alla inblandade ringer och anförtror sig åt en fotograf när det gäller sådant som de i alla rimligheters namn borde gå till polisen med. 

    Det  hör också till att någon ung flicka,vars utseende beskrivs in i minsta detalj, blir Fribergs följeslagare i hans privat utredning. Hon är naturligtvis söt, käck och kavat och han kallar henne gärna för flickebarn, eller trollunge eller annat i den stilen. Hon ilsknar till och ger honom en örfil emellanåt men mjuknar snart och låter sig kyssas.

Springaren skiljer sig inte nämnvärt från ovanstående. Ändå anser jag att det är en av Trenters bästa, möjligen kan det bero på att den hårdkokte och lite stöddige Friberg inte seglar in i handlingen förrän någonstans i mitten, det är den enda förklaring jag kan hitta. Någon förklaring till varför den heter Springaren har jag emellertid inte alls.