Sorgen och glädjen, de vandra tillsammans

På campingen 

Kapitel 47 i vilket tal hålls, sånger sjungs, presenter delas ut och sorgen och glädjen vandrar tillsammans. 

Det är fest på campingrestaurangen. Avskedsfest och förlovningsfest i ett.
För "sorgen och glädjen, de vandra tillsammans." som den rödbrusige sagt i sitt tal.
Åtminstone tror det att det var det han sa. När förvåningen över att han rest sig för att hålla tal hade lagt sig hade han nästan talat klart. För övrigt var det ju som vanligt omöjligt att förstå  honom. Gert fanns ju inte längre där för att översätta.
   Det är holländskorna som står i begrepp att dra sina tältpinnar ur marken och ge sig iväg. Deras semester är slut.
   Det är naturligtvis Rosie och Torsten Sandström som förlovar sig.

Alla har fått presenter. Holländskorna har fått varsitt par ulliga tofflor i cerise. Ingen vet riktigt vem som kom på den idén. Rosie har fått en blommig sjal som Torsten Sandström ser likadan ut som den hon redan har, men Rosie svepte den genast om sig med ett förtjust "Åh!" och kråmade sig för dem.
Själv har han fått en bok: "Postkodmiljonären 2 -2500 nya frågor för heta stolen". Vad han har kunna bedöma, när han bläddrat i den här vid bordet, är den minst lika bra som Guiness rekordbok. Han ser sig tacksamt omkring bland vännerna kring bordet. Alla har varit med och samlat till presenterna, till och med Gertrud har lagt sin del.
  Hon hade bett Rosie om ursäkt för det där med saxen. Det var inte illa menat, hade hon sagt.
Torsten Sandström hade undrat hur man kunde hugga efter någon med sax utan att mena något illa, men Rosie hade strålat mot Gertrud och sagt att det hade hon förstått hela tiden.
Torsten Sandström hade öppnat munnen för att fråga om det var därför hon hade pucklat på Gertrud med frukostbrödet, men han hade stängt munnen om frågan.
   Det var något han hade lärt sig den här sommaren: Ibland (oftast kanske) var det bäst att inte fråga så mycket. Så därför frågar han inte varför Den Svarte Riddaren Sivert inte är närvarande på festen. Det gör inte någon annan heller.
   Men han kan inte låta bli att stirra på den ena holländskans adamsäpple, som guppar upp och ned medan de håller armkrok och sjunger "Ju mer vi är tillsammans...". Men han säger ingenting om det. Han är ganska nöjd med sig själv för det.

Det är när de grälar som bäst om hurvida man kan sjunga "Nu går sista visan" innan man ens har ätit huvudrätten som polisbilen kör in på parkeringen.