Resecentrum Uppsala

- eller Livets vägskäl

Med blixtrande huvudvärk sitter jag i en sliten men bekväm fåtölj på ett kafé på Svartbäcksgatan i Uppsala. Medan jag tuggar på mitt livs första, och troligen sista, sheapudding tänker jag på livets hjul och livets vägskäl.

För bara några dagar sedan pratade jag med en 25-åring som skulle börja plugga i Uppsala. Jag spådde honom en rolig studenttid med gasker och ressemotagning, Jag talade initierat om hur det fungerade med nationerna och medan jag pratade insåg jag att det snart är 25 år sedan jag bodde i Uppsala och (inte) deltog i något nationsliv. Det kanske inte finns nationer längre, för allt jag vet.
Jag var inte ens särskilt initierad i nationerna när det begav sig. Att jag spådde min vän 25-åringen en glad studietid i Uppsala berodde på att jag  tror att det här med studentlivet passar honom bättre än det gjorde mig.
Jag hade magkatarr och ångest och istället för att gå med mina kurskamrater och fika när det var paus i föreläsningen låste jag in mig på toaletten. Några gasker gick jag inte på.

I morse när jag tittade ut genom hotellfönstret kunde jag mycket riktigt konstatera att det hade förändrat sig i Uppsala på de här 25 åren. Själva hotellet fanns inte då. Det ligger vid centralstationen, som inte heller går att känna igen. En termin gick jag en kurs i kreativt skrivande i Stockholm och pendlade två dagar i veckan med tåget. Då bestod centralen av det vackra, gula stationshuset, en Pressbyrå och två perronger. Nu går det knappt att urskilja det gamla stationshuset bland de digitala informationstavlorna, den breda gångtunneln och alla nya busshållplatser. Bror Hjort-statyn är borta. Det heter resecentrum numera.

Uppsalas tre stora landmärken: slottet, universitetsbiblioteket Carolina Rediviva och domkyrkan

Uppsala är för mig ett slags resecentrum, eller ett livets vägskäl. Sådana vägskäl finns det i alla liv, tidpunkter, tillfällen då man tagit ett "livsavgörande" beslut, valt väg. Det är inte alltid det är en konkret geografisk plats men för mig är Uppsala ett sådant vägskäl.

Jag tycker om att besöka Uppsala. Inte av nostalgiska skäl så mycket men jag gillar staden. Inte heller grämer jag mig över att jag inte levde något riktigt studentliv när jag bodde här.
Men Uppsala har blivit en sådan där plats där jag funderar på Livet. Livets hjul blir tydligare här. Vart har det rullat sedan jag var här sist? Hur  har jag förändrats? Förmodligen skulle jag inte ha deltagit i några gasker nu heller men jag hade inte låst in mig på toaletten under fikapauserna.

En påsk för nästan tio år sedan satt jag i exakt samma, inte riktigt lika slitna fåtölj på det här kaféet och skrev om Astrid och Alice . Sedan dess har jag bytt jobb, skaffat lägenhet i Palma och de nackproblem som denna dag renderar mig den blixtrande huvudvärken. Jag har skrivit klart min Bourgognebok och lagt Astrid och Alice på tillfällig is.

När jag flyttade från Uppsala den där gången för 25 år sedan stannade jag i domkyrkan med alla mina väskor innan jag gick till bussen på Vaksala torg. Jag tände ett ljus i en av de stor ljusbärarna. Det symboliserade punkten i en avslutad mening och versalen i en ny; att det var dags för livets hjul att rulla vidare.
Nu tänker jag lämna den läskiga sheapuddingen åt sitt halvätna öde och gå och tända ett nytt ljus.
Dags att rulla vidare.