Berättelser om minnet

I

Ni vet det där när man står i ett rum och inte vet vad man har där att göra. Man vet att man har ett ärende men man kan inte för sitt liv komma ihåg vad det var. Det enda som återstår är att gå tillbaka varifrån man kom och låtsas ta itu med något annat. Då brukar det dyka upp igen. 

Det där är ju inget konstigt. De brukar väl de flesta drabbas av emellanåt. 

Jag har tagit det ett steg längre. Här om dagen när jag kom tillbaka från det där rummet där jag stått och undrat vad i hela friden jag gjorde där, insåg jag att jag skulle varit i ett helt annat rum.

II

En morgon ger jag mig i väg till jobbet med ett vykort i handen. Vykortet ska jag lägga i en av de sällsynta brevlådorna på vägen. 

När jag kommer fram till jobbet har jag inte längre något vykort i handen. Inte heller har jag någon aning om vart jag har gjort av det. Lade jag det verkligen i en brevlåda, eller lade jag ifrån mig det på broräcket när jag spanade det efter den där bävern jag brukar se ibland. För allt jag vet kan jag lika gärna ha släppt det att färdas med vinden.

III

För att träna upp minnet har jag börjat lära mig dikter utantill. Bland annat har jag lärt mig de här raderna av Tomas Tranströmer:

De som inte kan vistas någon annanstans än på sin framsida

de som aldrig är tankspridda 

de som aldrig öppnar fel dörr och får en skymt av Den Odefinierade -

gå förbi dem!