Den meningslösa vreden 1

Min meningslösa vrede går ut över tandläkarna. 

Nej, det gör den naturligtvis inte eftersom jag inte säger något om den, vare sig till tandläkaren själv eller receptionisten som jag anmäler mig hos. Det gör jag sällan när jag blir arg. Säger något. Jag blir tyst istället. Och eftersom jag är ganska tyst från början är det sällan någon märker att jag är arg. 

Så den tandläkare som petade runt i min mun i morse hade ingen aning om att jag önskade henne och hela hennes skrå, inklusive tandhygienister och tandläkarmotagningsreceptionister dit pepparn växer. Hon var ganska tyst själv förresten. Kanske önskade hon mig samma väg. 

Orsaken till att jag är så arg på tandläkare och deras gelikar är att tandläkarskrået en gång i tiden bestod av ett glatt gäng som borrade upp varenda tand som såg lite vissen ut och fyllde den med amalgam. Detta visade sig sedermera vara ett urkorkat sätt att hantera tänder eftersom lagningarna spricker efter ett tag och då måste större delen av tanden ersättas med vad-det-nu-är-för-material. Numera kan man gå runt med "början till ett hål" i evigheters evigheter utan att tandläkarna börjar famla efter borren. Det tjänar helt enkelt tillräckligt med pengar på att laga gamla lagningar. 

För dåtidens tandläkares okunskap får jag nu betala orimligt stora summor. Jag, inte de numera pensionerade tandläkarna som sitter i sina lyxvillor på Bahamas och vräker i sig champagne och skaldjursplatåer. (Tro mig, det är det de gör.)


Det gör mig arg, till en grad som förvånar mig själv. Och det är ju fullkomligt meningslöst. 





Kommentarer

Populära inlägg