Söndagsföljetongen Del 8

Förra söndagen hände det oerhörda. Berättarjaget stöter på Kapten utanför en fiskterapilokal och på hans förslag går de och tar en öl, bara de två. Just nu sitter hon, glömsk av att hennes magsjuka resesällskap väntar på det vatten hon egentligen är ute för att köpa, och lyssnar på en av Kaptens historier. 

Här kan du läsa tidigare delar.

Kapten Del 8

Hela tiden medan han berättade hade han pipan mellan tänderna, stöttade den lite lätt med högra handen. Nu gjorde han en paus och sög in lite rök som han blåste ut genom näsan igen.

   ”Men den där ringen fanns ju inte där, så till slut köpte jag en annan som jag tyckte var ganska lik den där jag skulle ha.

   När jag kom ut med ringen i ett tjusigt paket så såg jag ju att det låg en guldaffär alldeles intill och att det var i det fönstret som den där förbaskade ringen låg.” Kapten pekade med pipan igen.

   ”Så det var ju bara att gå in där och köpa den också.”

   Vi skrattade båda två. Kapten mest.

   ”Men Kay blev väl glad när hon fick två ringar?”

  ”Ja, det fick hon ju inte. Den sparade jag till julklapp. Så då hade jag det problemet löst.” Kapten såg nöjd ut.

    Det gick lättare än jag fruktat att sitta där och småprata på tumanhand med Kapten.  Inte för att jag sa särskilt mycket eller var särskilt spirituell. Det blev egentligen inte bättre än det där med att han har fyllt på guldreserven och det var ju ganska illa.  Men det verkade inte bekymra Kapten.  Han pratade på bra själv där han satt trygg och avslappnad i rottingstolen med pipan som han då och då måste ta ut ur munnen, inte för att kunna prata, det gick bra ändå, men för att vifta och gestikulera med, för att peka ut någon geografisk punkt som bara han kunde se.  Han verkade vara fullt nöjd med mina enfaldiga frågor och inpass.

   Det gick lätt att dricka öl också i värmen och snart var det tomt i flaskorna och ölglasens immiga hinna hade för länge sedan runnit bort.

    ”Nej,” sa Kapten, ”Nu får vi väl gå tillbaka annars efterlyser de oss väl.”

Jag ryckte till vid detta påstående.  Jag hade helt glömt bort att jag hade ett sjukt resesällskap som trodde att jag var ute och köpte vatten.  Han skulle nog inte efterlysa mig direkt.  Förmodligen skulle han be mig dra så lång vägen räckte när jag väl var tillbaka på hotellrummet.

   Och det skulle dröja ytterligare en stund innan jag kom dit eftersom Kapten naturligtvis förutsatte att vi skulle ha sällskap tillbaka till hotellet. Hans hotell, eftersom han trodde att det var vårt.

Vi gick tillbaka, ömsom bredvid varandra, ömsom på rad, allt eftersom vi mötte andra turister eller fick väja för håligheter i de trasiga trottoarerna.

    Den fläckiga hunden låg fortfarande kvar i samma ställning tvärs över trottoaren.  När vi närmade oss öppnade den ena ögat och tittade lojt på oss, i övrigt rörde den inte en min.  Kapten böjde sig ned och klappade den igen innan vi gick ut i gatan och runt den.

   Kapten pekade med pipskaftet ut olika platser vi passerade där han och Besättningen ätit eller handlat något någon gång något av de år de varit här.  Vårt hotell, det vill säga det hotell där mitt resesällskap låg och spydde och undrade om jag lämnat honom passerade vi emellertid utan kommentarer.

   Snart svängde vi in på planen framför Grand hotell och Kapten vinkade glatt till vakten i sin kur. Vi travade in i den tjusiga lobbyn med sin pianobar till höger, all inclusive baren som vette ut mot poolen till vänster och den vackra receptionsdisken i mahogny och förgyllda detaljer, rakt fram.

   Kapten tuffade på genom lobbyn och jag följde honom i hälarna som om jag visste precis vart jag skulle men jag började känna mig ganska matt i knäna.  Snart skulle det avslöjas, att jag inte alls bodde på Grand Hotell som Kapten naturligtvis tog för givet att jag gjorde.  Varför skulle han tro något annat, eftersom vi sågs vid poolen här varenda dag.

   Egentligen trodde jag inte att Kapten skulle tycka att sanningen om min närvaro vid Grand hotells lyxiga poolområde skulle vara så förfärlig.  Snarare skulle han nog betrakta det som ett gott skämt.

   Jag kunde se honom för mig när han tog pipan ur munnen och kastade huvudet bakåt i ett av sina hesa, gnisslande skratt när jag berättade för honom hur det egentligen förhöll sig. Att min och mitt resesällskaps närvaro vid den runda saltvattenpoolen inte var helt legitim. Men jag borde ha sagt något för länge sedan, nu hade jag ju dessutom följt honom hela vägen hit och kunde ju inte plötsligt vända om där i lobbyn:

  ”Nej, just nej.  Jag bor ju inte här det har jag glömt att berätta.”

   Skulle jag ha sagt något skulle jag ha sagt det när vi satt på baren mitt emot The Medical Fish. Jag som hade oroat mig för att inte ha något intressant att säga. Hade jag berättat att vi egentligen bodde på det billiga sunkhotellet Amaryllis hade jag blivit intressantare på en gång.

   Eller också skulle jag helt lugnt ha vikit av när vi passerade vårt hotell, sagt:

   ”Här bor jag då. Hej, hej! Tack för sällskapet.”

   Men det hade jag alltså inte gjort. Istället forsade jag fram här med en målmedveten Kapten i en av korridorerna.

   ”Så ni bor också i den här avdelningen?” sa Kapten.

   ”Javisst.”

   ”Man har fin utsikt från balkongen.”

  ”Ja, den är inte dum.” sa jag och tänkte att nu var det värre, nu hade jag inte bara undanhållit sanningen, nu hade jag börjat ljuga också. Fan, fan, fan.