Förbannelsen med färdiggjord pajdeg

Jag vill verkligen inte bidra till den här undergångsstämningen som råder i världen just nu: klimatkrisen, pandemin, muterande virus och så vidare. Det jag vill skicka ut i världen med det jag skriver, i den mån jag har ett manifest, är ljus på det goda, hoppfulla och glada. 

Herregud, vad pretentiöst det där lät. Underligt också med tanke på att jag nyligen spytt galla över världens alla tandläkare och optiker. I det här inlägget tänker jag dessutom ge mig på hela mänskligheten. För det går verkligen utför med människan. Som art, i det här inlägget exemplifierat av mig själv.

Första gången jag hörde talas om fjärrkontroll till teven hånskrattade jag. Jag tyckte att det var höjden av lathet att inte orka resa sig ur soffan för att gå två meter och trycka på en knapp.  Att det numera aldrig skulle falla mig in att resa mig ur soffan för att ta mig ända fram till teven, beror inte bara på att det inte finns några knappar att trycka på när jag kommit fram. Det handlar helt enkelt om att jag har förslappats precis på det sätt som jag en gång föraktade. 

Människan är världens mest intelligenta djur. Allt detta vi uppfinner för att underlätta för oss som också bryter ner oss, det uppfinner vi för att vi är så intelligenta. Vi behöver knappt använda vare sig kropp eller hjärna längre, och vad finns då kvar av oss. Ja, jag sa ju att det skulle bli undergångsstämning. 

Jag försöker prata med P om detta när vi åker från mataffären efter att ha handlat ingredienser till en broccolipaj. 

"Tänk", säger jag. "Det fanns en tid då jag hade tyckt att det var höjden av lathet..."

"Ja, du tänker på färdiggjord pajdeg?" avbryter P. 

Det gör jag inte. Det jag hade tänkt prata om var den färdigrivna osten som jag just köpt. När jag först hörde talas om sådant reagerade jag  ungefär som på fjärrkontrollen. "Nu är vi alltså för lata för att riva ost också!"  När den färdiggjorda pajdegen kom in i mitt liv var jag redan så fördärvad att jag betraktade den som Guds gåva till mänskligheten.