Sumer is icumen in

För snart 30 år sedan (Här måste jag hejda mig själv för att räkna efter om det verkligen kan röra sig om 30 år. Matte är inte min starka sida och det verkar ju som en oherrans massa tid. Men efter att ha räknat hit och dit på fingrarna och konstaterat att de inte räcker till, så kommer jag ändå fram till att det nog rör sig om 30 år. Nästan). Hur som helst, för snart 30 år sedan sjöng jag i en ungdomskör i kyrkan i min hemstad. 

En vårkonsert sjöng vi just den här sången när vi tågade in i kyrkan. Sumer is icumen in. Vi hade inte riktigt lika tjusiga kläder som de i klippet har. Vi hade marinblå kåpor med sjömanskrage, som var trånga upptill och mycket vida nertill, om jag inte minns fel. 

Jag fortsatte att sjunga i olika körer i drygt tio år till (Här bryr jag mig inte om att räkna på fingrarna, jag höftar bara) sedan slutade jag ganska tvärt; både lusten och rösten tog slut. Men två gånger om året saknar jag körlivet: jul och vår. Det vet alla som någonsin sjungit i kör att en julkonsert och en vårkonsert är institution. Jag saknar den där stämningen kring julen och våren som bara musiken kunde skapa. Den går inte att få på annat sätt. Och man måste vara med, det räcker inte att spela julsånger eller sommarsånger på Spotify. 

Så när jag hör körer så här års får jag alltid en nostalgisk klump i halsen. Som för några dagar sedan när ett gäng funktionsvarierade ungdomar övade Sommaren är kort på gräsmattan utanför mitt jobb. Det var ett litet annat stuk på dem än på oss i sjömanskostymerna. En del låg och sjöng, andra stod och gungade med i takt, andra gjorde rörelser men alla sjöng för full hals. Vi i sjömanskostym var väldigt upptagna med att alla höll notpärmen under samma arm och gick lagom fort fram till koret. Vi var lite stelare av oss, men sjöng för full hals gjorde vi. Sumer is icumen in.