10 maj 2000

Så länge jag kan minnas har jag varje dag gjort korta, telegramartade anteckningar om vad jag ägnade mig åt föregående dag. "Upp 5:45. Promenad till jobbet. Lasagne till lunch..." Det varierar lite hur detaljerad jag är. När forskarna en gång om 250 år ska gripa sig an mina efterlämnade skrifter, kommer de till exempel att få en mycket underlig uppfattning om min personliga hygien. "Först duschar hon inte på fyra månader, sedan duschar hon varje dag i en hel vecka för att sedan göra ett uppehåll igen på tre veckor. Gick det till så här på den där tiden?" Förgäves ska de försöka finna ett mönster. 

Det här antecknandet kommer ur det samma som allt mitt skrivande kommer ur, ett bevissamlande för min existens. Jag har funnits, det står svart på vitt. 

Idag, för 23 år sedan fanns jag. Då ringde jag Agneta och sedan var jag på en jobbintervju. I dag, just denna dag som är idag kan jag för mitt liv inte minnas vem Agneta var och jag har grubblat mig blå över vilket jobb jag kan ha sökt och blivit kallad till intervju till. Jag skrev på en uppsats i litteraturvetenskap också. Det står inte i dagboksanteckningarna men den handlade om det som gick att läsa mellan raderna, den information man fick utan att det skrevs rakt ut i texten och hur man ändå fick den.  I mina dagboksanteckningar är utrymmet mellan raderna djupare än Marianergraven.