Tyst period

Ibland kommer de där tysta perioderna. Perioder när ingenting som händer känns värt att skriva om. När det inte kommer några ord om livet som vi lever. 

Det är skrämmande tider. 

Du är inte riktigt vaken när du inte skriver. Och du har ingen aning om vem du är. För att inte tala om vem du inte är. 

skriver Pascal Mercier i Nattåg till Lisabon och det är så sant som det är skrivet.

De tysta perioderna är som att hänga i luften utan fäste, och till vilken nytta ska man dingla där. 

De tysta perioderna är som att bara vara vid liv till hälften, att inte vara riktigt närvarande i världen, så som man är när man formulerar sig kring den. 

Och det är skrämmande tider. 

Nu finns det andra världar att vistas i, som i den som ska bli den nya boken. Den världen går det just nu mycket bättre att skriva om. Kanske är det därför jag går halvslumrande i denna här. 

Men att det här finns gröna dagar där klorofyllen flödar och inga filter behövs till fotografierna, det märker jag. Även om jag inte har något att skriva om det.