Att bli lurad Utomlands

Förr pratades det om hur man blev lurad av taxichaufförer när man var utomlands och inte kände till environgerna. De körde långa omvägar med en, så att man fick betala trippelt så mycket som det hade kostat om man åkt raka vägen. Det kanske fortfarande pratas om detta men jag har inte hört det på länge.

Hur som helst är denna skumraskteknik inget som annamats av någon av de taxichaufförer som kört oss från flygplatsen på Mallorca hem till vår gata i stan under de tio år vi varit här. Man hinner knappt in i bilen innan man är hemma. Den här gången kändes det som om hjärtat låg kvar på asfalten vid taxistationen, håret blåste av på vägen medan det som var kvar av mig låg pressat mot ryggstödet i baksätet ända tills chauffören, efter att ha trotsat två rödljus, hällde ut mig utanför vår port. Nu har vi varit här i sex dagar och jag tycker mig skymta hjärtat, som släpat sig i kapp mig, runda hörnet nere vid polskornas nedlagda bar. 

Kvinnan som äger den bar jag numera sitter och skriver på har däremot sitt sätt att skörta upp utlänningar. Är du mallorkin och beställer Coca Cola får du en 33 cl burk. Sorterar du under kategorin utlänning och beställer samma sak får du en 23 cl glasflaska. Eftersom vi är ytterst få utlänningar på det här stället ( I går var det ett par tyskar och jag) kan hon knappast göra några stora pengar på oss, så jag förmodar att det mest är en markering.

Hon är lite som Olivia i den bok jag skriver när jag sitter på nämnda bar. Olivia har två olika sorters VIP-whisky under bardisken. En för kunder som tycker det är roligt att behandlas som VIP och en lite bättre för kunder som hon anser verkligen är VIP. De som tror att de blir vippade har ingen aning om att de istället blir dissade. Det tycker Olivia är roligt. På min skrivbar har man i alla fall en chans att räkna ut att man blir förnedrad, om man är lite uppmärksam.