Drömmen om Pål

Jag hade en dröm i natt. Jag skulle träffa Pål Pommac. (Ni som förstår, ni förstår. Som det brukar heta.) Det var på en kurs i skrivande eller målande, oklart vilket.  Den skulle pågå i tre timmar och äga rum på något obskyrt ställe i Stockholm.  Pirrig och förväntansfull tog jag bussen dit. 

Eftersom jag bara mött Pål på nätet tidigare visste jag inte riktigt hur Pål såg ut, men det fanns två troliga kandidater bland kursdeltagarna.  Pål själv visste inte heller hur jag såg ut eller ens att jag var där. Pål var inte där för att träffa mig, Pål skulle gå kursen. 

Jag blev nervös. Hur skulle jag kunna ta kontakt med någon av de potentiella Pål och ta reda på vem av dem som är rätt, utan att avslöja för hela gruppen att Pål var Pål. Pål kanske inte alls ville att alla skulle veta det. Jag ville ju inte göra Pål förbannad det första jag gjorde. 

Pål-potentialerna höll till längst bort i lokalen. Jag ruvade oroligt i den andra ändan och kom inte till skott. Istället kom en kärring fram och sa att min tavla var ful. Tydligen var det ändå en målarkurs. Jag tyckte kärringen kunde hålla käft, hennes egen tavla var bara några streck med barnkrita. Jag sa inte detta högt. (Jag säger aldrig sådant högt och vad allt ska inte frigöras av uppdämda aggressioner den dag demensen slår ut i blom i mig. Tydligen har jag uppfattningen att demens är en hämningslösare. Ni behöver inte berätta för mig att det inte är så det fungerar. Jag är mycket medveten om att jag kan ha fel. Allt nog, det var en parantes.) 

Tiden går. Jag vågar mig inte fram till någon möjlig Pål. Droppar av stressvett blänker i min panna. Tänk om kursen tar slut utan att jag fått möta den store Pål. Andra bekymmer tränger sig också på. Hur ska man ta sig härifrån när kursen är slut? Ska man ta taxi? Bör den förbeställas eller ska man bara gå ut på gatan? Eller är det enklaste kanske att ta bussen här utanför? 

Det hela slutar med att jag sitter i hallen utanför kurslokalen tillsammans med några andra tanter och bläddrar i busstidtabeller. Något möte med Pål Pommac kommer aldrig till stånd. 

Anledningen till att jag berättar om den här drömmen är att jag finner den sedelärande. 

Du kanske har en chans i livet att träffa Pål Pommac, men det går alltid fler tåg. (Eller bussar, i det här fallet.)

Gör rätt prioriteringar!