En Havannafärgad utveckling

Apropå de små tingens djävul, som jag skrev om härom dagen, här kommer ett exempel. (De små tingens djävul är alla små ting i tillvaron som man kan irritera sig oproportionerligt på och tänka ilskna tankar om och i onödan förgifta sitt och andras liv med.) 

Förändringar i språket kan störa mig, möjligen oproportionerligt mycket. Till exempel detta att allt fler säger  "han" på ställen där det ska vara "honom". Min teori är att inom tio år så är ordet "honom" utdött. Det irriterar mig orimligt. När jag irriterat mig klart funderar jag på varför jag irriterar mig så orimligt på sådana här saker. Ett språk förändras och utvecklas, så är det bara.

Dessutom har jag alltid tänkt att om man irriterar sig orimligt på småsaker är man också en liten människa. Sedan gör jag en vändning till och tänker att det verkligen inte är en liten sak detta, och är det verkligen en utveckling för språket att "honom" försvinner. Är det inte snarare en utarmning? Och utarmas vårt språk utarmas också vårt sinne, vår förmåga att utrycka oss och förstå varandra. Och det är inga smågrejor, det. 

När det sedan är åt andra hållet är jag heller inte nöjd. För ett par dagar sedan beställde jag ett par glasögon. Med "Havanna-färgade" bågar, enligt expediten. Jag tyckte att det var ett oerhört fånigt ord för "rödbruna". Men nog tillför det språket något nytt, kanske utvecklar det det till och med. Jag hoppas mer på hur glaset i bågarna ska utveckla min syn, emellertid. 

En annan språkgrej som irriterar mig omåttligt är när jag ser att skribenten slarvat vid genomläsningen av sin text och därmed missat onödiga ord och d:n istället för t:n i slutet av andra ord. Det ger hela texten ett slarvigt intryck. Det rör sig så gott som uteslutande om mina egna texter. Den här vågar jag knappt publicera.