I mina kvarter

Morgon i Terreno, Palma de Mallorca. 

Barnen i Svenska skolan övar på den sedvanligt storslagna avslutningsmusikalen, så att hela kvarteret gungar.

En lastbil med grus backar uppför backen till bygget högre upp på gatan, med ihärdigt pipande.

Grannen i gröna huset högtryckstvättar sin takterrass.

Hundar skäller, folk pratar i telefon, grannen intill rostar bröd, filipinska församlingen sjunger, grannen på andra sidan gatan låser sig ute.  

På min lilla balkong känner jag mig delaktig i allt som händer omkring mig. Jag är en medlem i kvarteret. Till och med när jag går in i lägenheten och stänger balkongdörren känner jag mig som en del i vad som händer. Jag är den feta tyskan som stänger en balkongdörr och är i sin lägenhet. 

Och det är inte bara på morgnarna (som jag är den feta tyskan eller) som jag känner mig som en del av kvarteret. När festandet tar fart nere på torget på fredagskvällen är jag med, även om jag ligger i min säng och läser PD James. Det är inte bara på grund av oväsendet, det är en slags...känsla. 

När jag är i min lägenhet i Svergie är jag inte en medlem i mitt kvarter. Jag är gömd inne i min kvadrat. När jag tar en promenad i mitt kvarter hemma i Sverige pågår ingenting som jag kan delta i. Jag känner mig som den hemliga fönstertittaren där jag går och kikar in på folks middagsbjudningar.

Jag vet inte om det är lägenheten, kvarteret eller kulturen som gör skillnaden. Men jag undrar vad man ser om man jämför statistiken på folk som känner sig ensamma i respektive länder.