Andrée och andra

 Det finns människor av olika slag. 

Det finns de som nöjer sig med att ha varit på Andréemuset i Gränna en gång. De nöjer sig med att de vet att där finns fingernaglar som troligen tillhört Salomon August Andrée liggande i en monter. De har sett dem, de är klara med detta. 

Så finns det de, vi, som åker tillbaka gång på gång för att det inte räcker med att veta om att de här naglarna finns. Vi vill åt själva känslan att stå och titta på dem. Den svindlande känslan av att stå inför en fysisk del av polarfararen. Naglarna som suttit på hans hand medan han drog den tunga släden däruppe i isen, naglarna som har suttit på hans döda kropp i över 30 år på Vitön, innan han hittades och forslades tillbaka till Sverige. Det är en känsla som gör en yr i huvudet, en känsla av att vara nära. En känsla av att tiden upplöses, en slags sammansmältning. Det är vi som hyser en mild besatthet för Andréexpeditionen och gamla tiders polarforskare och deras resor. Naglarna är bara ett exempel. På museet i Gränna finns kläderna de bar, berlocken med Nils Strindbergs foto på Anna och hennes hårlock, mycket att bli yr i huvudet av. 

Sen finns det de som vrider upp besattheten ett snäpp till. Som Bea Uusma som inte nöjer sig med att titta på naglar en gång om året, utan reser till Vitön den otillgängliga isande ö för att ha varit där de har varit, känna kylan som de kände, som går skallgång i oländig terräng i flera timmar för att hitta en liten burk med ett brev som Nils Strindberg kastat från ballongen. Nu har hon satt ihop en ny expedition för att återvända till Vitön, för att bedriva ytterligare utgrävningar där och hitta nya spår efter Andrées läger. För oss som befinner oss i mellanläget av här uppräknade människotyper är det tur att sådana som Bea Uusma finns, annars skulle vi inte ha något att svindla inför. 

Jag är lite avundsjuk på Uusmas (handlings)kraft i sin besatthet, intensiteten. Medan hon ser fram emot sin expedition, ser jag fram emot hennes bok om den. En sådan slags människa är jag nu en gång för alla. 

Andrée och jag på Spetsbergen. Jag i Ekholms skepnad, eftersom jag har en känsla av att jag kommer hoppa av det här projektet. Fegis eller förnuftig, det är frågan.




Kommentarer

skogsnuvan sa…
Nja det finns minsann olika människor och jag är ingen äventyrare och gillar inte kyla men jag kan någonstans se en äventyrare i dag långt in i själen (eller hur) Det är nog lugnast att läsa om andra äventyrare som gör galna saker och tror sig kunna klara allt. Jag har börjat se en serie som heter The ihland (ön kanske stavar jag fel) och det är så spännande. Det är helt otroligt vad man kan utsätta sig för på en öde ö utan mat och försöka leva 18 människor tillsammans en hel månad. AJ aj aj. Jag vinglar omkring på min skadade fot på myrarna och försöker hitta hjortron men det har inte blivit många liter för jag kan inte gå så långt som jag brukar. Attans.

Populära inlägg