Att uppleva tussilago

Var ute härom lunchen och försökte låta bli att fotografera tussilago. Det gick så där, som ni ser.

Jag såg en gång ett reseprogram där det satt massor med människor på en strand och filmade eller fotograferade solnedgången. Det var inte så många som faktiskt såg på solnedgången. En man förklarade att han filmade alltihopa för att detta vill han alltid minnas. Jag tänkte att de var dumma allihop, att de i sin vilja att bevara ögonblicket för evigheten missade själva ögonblicket.

För det blir ju aldrig det samma. Att se en solnedgång på film är inte alls som att se och uppleva den i verkligheten. Känslan är inte alls den samma. Och om man är upptagen med att filma och fotografera så kan man till fullo inte uppleva den där solnedgången, eller vad det nu är. Inte känna den.

Men när det kommer till tussilago blir jag likadan. Jag kan inte riktigt hejda mig själv. Tussilago är min älsklingsblomma. Den är så vacker, så liten och så urstark. Den spränger sig upp genom vilket hämmande material som helst. Den ska fram. Snacka om livsvilja och livskraft. Och så detta att den dyker upp som en av de första blommorna när våren kommer och man ändå är så våryr. Jag måste fotografera dem. Denna solgula kraft måste dokumenteras och bevaras till sämre tider. Som om det vore möjligt.

Som en tok sprang jag omkring på en lerig äng utanför kontoret och fotograferade. Till slut var jag tvungen att tala strängt till mig själv så att jag faktiskt stannade och såg på blommorna en stund. Upplevde tussilago.