Och andra idrottsbragder
Jag påstod ju i förra inlägget att jag har tävlat i friidrott. Det har jag också. Under min mellanstadietid representerade jag under två år min skola i höjdhopp i fritidrottsmästerskapen för mellanstadieskolor i kommunen.
Det är fantastiskt vad fint man kan få saker att låta i skrift.
Orsaken till att det var just jag som fick detta prestigeuppdrag var att vi var fyra flickor i klassen och ingen av oss ägnade oss nämnvärt åt idrott. En var låghalt och deltog inte alls i uttagningen och av resterande tre var jag den med längst ben och således den som klev över högst höjd. När själva kommunmästerskapen gick av stapeln inleddes tävlingen på fem centimeter högre höjd än jag någonsin klarat av. Men jag rev inte ut mig förrän i andra omgången.
Ett annat år skrapade vi faktiskt ihop ett helt fotbollslag och ställde upp i en turnering för samma kommuns mellanstadieskolor. Vi förlorade med 13 – 3, och de där tre målen kan definitivt betraktas som en bragd eftersom det bara var en av oss som kunde spela fotboll. Vi lyckades inte ens få till ett unison ”Hej!” i ”Vi tackar domaren och laget med ett: Hej!”
Ja, vad mer har jag åstadkommit under min idrottskarriär… Jag har faktiskt två bronspokaler i luftgevärsskytte undangömda någonstans i någon garderob hemma hos mina föräldrar. När jag ser på dem är jag glad att jag inte varit särskilt aktiv eller framgångsrik i någon idrott eller sport för de är gräsligt fula. Skrev jag förresten hur många vi var som deltog i skyttetävligen?
Nej, det gjorde jag väl inte…
Som min absolut främsta idrottsbragd måste väl ända räknas att jag förmodligen är den enda, nu levande människa, som gjort självmål i basket. Är inte det en bragd och bedrift så vet jag inte vad som är det.
På högstadiet hade vi en manisk gympalärare som var besatt av basket. Vi spelade alltid basket, om vi inte sprang i elljusspår eller utförde livsfarliga redskapsövningar. Kanske var hon mer besatt av livsfarliga redskapsövningar, nu när jag tänker på det.
Jag var ingen stjärna i någon sport, eller på gympalektionerna över huvud taget, men av någon anledning drabbades jag ändå av något underligt högmod under de här basketmatcherna, tänkte att ”jag får väl också försöka” och slängde bollen mot korgen så fort jag fick möjlighet. Aldrig någonsin gick bollen i. Inte en enda gång.
Utom den gången då jag hade missat att det hade ägt rum ett sidbyte, sedan förra matchen. Då gick bollen i korgen.
Nåväl, dagens idrottsbragd har bestått i fyra timmars trädgårdsarbete på uteplatsen. Krypande och krälande och hukande i underliga ställningar för att rensa bort ogräs och mossa mellan och på stenplattorna, sopa och plantera och skura utemöbler. Så här slut är jag inte när jag har varit på gymmet.
Men fint blev det. Ska fira med ett glas rött, en bunke popcorn och ännu ett deprimerande avsnitt av Bläckfisken.
Det är fantastiskt vad fint man kan få saker att låta i skrift.
Orsaken till att det var just jag som fick detta prestigeuppdrag var att vi var fyra flickor i klassen och ingen av oss ägnade oss nämnvärt åt idrott. En var låghalt och deltog inte alls i uttagningen och av resterande tre var jag den med längst ben och således den som klev över högst höjd. När själva kommunmästerskapen gick av stapeln inleddes tävlingen på fem centimeter högre höjd än jag någonsin klarat av. Men jag rev inte ut mig förrän i andra omgången.
Ett annat år skrapade vi faktiskt ihop ett helt fotbollslag och ställde upp i en turnering för samma kommuns mellanstadieskolor. Vi förlorade med 13 – 3, och de där tre målen kan definitivt betraktas som en bragd eftersom det bara var en av oss som kunde spela fotboll. Vi lyckades inte ens få till ett unison ”Hej!” i ”Vi tackar domaren och laget med ett: Hej!”
Ja, vad mer har jag åstadkommit under min idrottskarriär… Jag har faktiskt två bronspokaler i luftgevärsskytte undangömda någonstans i någon garderob hemma hos mina föräldrar. När jag ser på dem är jag glad att jag inte varit särskilt aktiv eller framgångsrik i någon idrott eller sport för de är gräsligt fula. Skrev jag förresten hur många vi var som deltog i skyttetävligen?
Nej, det gjorde jag väl inte…
Som min absolut främsta idrottsbragd måste väl ända räknas att jag förmodligen är den enda, nu levande människa, som gjort självmål i basket. Är inte det en bragd och bedrift så vet jag inte vad som är det.
På högstadiet hade vi en manisk gympalärare som var besatt av basket. Vi spelade alltid basket, om vi inte sprang i elljusspår eller utförde livsfarliga redskapsövningar. Kanske var hon mer besatt av livsfarliga redskapsövningar, nu när jag tänker på det.
Jag var ingen stjärna i någon sport, eller på gympalektionerna över huvud taget, men av någon anledning drabbades jag ändå av något underligt högmod under de här basketmatcherna, tänkte att ”jag får väl också försöka” och slängde bollen mot korgen så fort jag fick möjlighet. Aldrig någonsin gick bollen i. Inte en enda gång.
Utom den gången då jag hade missat att det hade ägt rum ett sidbyte, sedan förra matchen. Då gick bollen i korgen.
Nåväl, dagens idrottsbragd har bestått i fyra timmars trädgårdsarbete på uteplatsen. Krypande och krälande och hukande i underliga ställningar för att rensa bort ogräs och mossa mellan och på stenplattorna, sopa och plantera och skura utemöbler. Så här slut är jag inte när jag har varit på gymmet.
Men fint blev det. Ska fira med ett glas rött, en bunke popcorn och ännu ett deprimerande avsnitt av Bläckfisken.
Kommentarer