Det är klart att det blev bättre

Magsjukan varade bara några dagar och den oerhört vänlige och tillmötesgående resesäljaren Ali Baba - han hette faktiskt så, eller ja... han utgav sig för att heta så i alla fall -med sitt breda leende och breda glugg mellan framtänderna lät oss byta dag för båtturen så i väg kom vi ändå.
Och mycket trevligt var det med grottor och bad och bergsmassiv och god mat. Vi skulle ju egentligen inte ha åkt på någon utflykt över huvud taget och kom egentligen bara i väg därför att vi kom i hop oss med en ganska otrevlig reseförsäljare som var riktigt grinig över att vi inte ville handla av honom, så på något vis satt vi plötsligt hos hans konkurent och köpte en resa som vi inte skulle ha. Hur det hängde ihop är för svårt att förstå, som min fysiklärare alltid svarade när jag försökte fråga om läxuppgifterna. Men utflykten var semesterns bästa dag så det var ju tur att den där försäljaren var så sur.

Under båtturen blev vi fotograferade som riktiga charterturister ska och när vi köpte bilderna fnissade P lite och sa att vi ju inte direkt såg ut på ett sätt där man vanligen köper bilder av sig själv. För min del såg jag inte ut på ett sätt där jag vanligen går utanför dörren. Efter förlusten av glasögonen (som jag grämt mig så vansinnigt över som om jag trodde att jag kunde besvärja upp dem ur havet och tillbaka på näsan genom blotta grämelsen, enligt någon idiotlogik som att man kan oroa sig i förebyggande syfte t ex. Men eftersom jag inte ägnar mig åt idiotlogik längre så försökte jag tala mig själv tillrätta angående detta med grämelsen, så gott det gick.) gick jag omkring i mina slipade men otympliga solglasögon - dem jag borde haft på mig när jag badade om jag hade haft något vett - och såg skum ut. Särskilt skum såg jag ut på kvällstid när det var kolmörkt och jag fortfarande hade solglasögon.
Nå väl, Magnus Uggla går ju också omkring med slipade solglasögon jämt. Dock har han bättre fräs på håret än vad jag hade under den här resan. Vanligtvis brukar jag föna håret och gnugga i tre olika "produkter" som det heter på frisörspråk, innan jag visar mig ute men i 40 graders värme och hög luftfuktighet smälter den här frisyren liksom ihop, dessutom badar man ju hela tiden så mitt hår såg snarare ut som svinto eller dåligt färgade påskfjädrar. En försäljare hade ändå mage att kalla mig Lady Diana och Kleopatra. Själv hade jag lite svårt att se någon likhet mellan Lady Di och Kleopatra, eller mig för den delen.


Det här med badandet i havet blev väl inte riktigt så trevligt som det skulle ha varit, efter min "drunkningsolycka". Snarare blev det som terapisessioner i fobihantering. Ni vet, när man brukar sitta och titta på spindlar, för att sedan peta lite på spindlarna och därefter låta spindlarna klättra omkring på en osv. Om man nu har spindelfobi alltså. Vissa dagar hade jag faktiskt hellre suttit och klappat spindlar än badat i havet men eftersom jag inte är rädd för spindlar antar jag att det hade ansetts som fusk.

Så det blev inte riktigt den avslappnande semester jag hade tänkt mig. Förutom drunkningen och glasögonförlusten och magsjukan väcktes jag dessutom klockan fem varje morgon av böneutroparen i minimoskén som vi bodde granne med. Men trots det så var det lite trist att packa ihop sina prylar och bege sig hemåt. När vi landade i Sverige regnade det...