Leonard Cohen

... har fyllt 60 i veckan... om jag inte är felunderrättad. I måndags, tror jag. Jag är lite sen med att gratulera. Tycker mycket om Leonard Cohen; rösten och vemodet. Det är vackert med vemod. Jag firar Cohen med världens vackraste sång: Famous Blue Raincoat.
Detta att acceptera och förlåta oförrätter, nederlag och sådant som inte blev som det skulle, som jag tycker den här sången handlar om, istället för att gräma sig, hata och bli bitter, det är också vackert.
En kanske förunderlig parallell finns i Vilhelm Mobergs "Raskens" (och ni som inte har läst men ska läsa bör sluta läsa här NU om ni inte vill få reda på mer än vad ni vill. Det är lite pinsamt att erkänna men jag har faktiskt inte heller läst "Raskens" men jag har "sett filmen".) när Raskens hustru Ida som så hett önskat sig en dotter men bara fött söner, bjuder in Anna, som Rasken bedragit henne med, och hennes dotter -Raskens oäkta dotter - på kaffe.
Det är vackert. Och det finns en sådan kraft i det. Istället för att göra sig till ett offer, tycka synd om sig själv, gräma sig, accepterar man och förlåter, besegrar nederlaget och blir ingens offer.