Skadeglädjen är den enda sanna glädjen

Klockan 02:10 turkisk tid den 20 augusti öppnar jag den vattenflaska jag haft med i resväskan utifall vi skulle komma fram så sent att vi inte hann köpa något vatten (dricker man turkist kranvatten kan man ju bli magsjuk, gudbevas) och upptäcker att P har köpt kolsyrat vatten när han provianterade.
Med ett fräsande far vattnet ut flaskan och forsar ner över mig och över golvet.
"Fråga Johnsson", säger P med det där irriterande, "suck-kvinnor"-tonfallet. (Han heter inte Johnsson men han har inget emot att förekomma på den här bloggen "som en litterärfigur och driftkucku" så länge han får vara anonym, så Johnsson alltså. Och driftkucku...)
"Fråga Johnsson varje gång så händer inte sådant där."
Naturligvis kommenterar jag inte en sådan övermaga och dum kommentar - jag ska alltså konsultera Johnsson varje gång jag ska knäppa en knapp? - utan ägnar mig istället åt att torka upp vattnet som runnit ut på golvet och drick upp det som ännu finns kvar i flaskan.
Tre minuter senare hör jag ett likadant fräsande ljud och en svordom från andra ändan av rummet: Johnsson har öppnat sin flaska.
Tyvärr måste jag erkänna att jag inte är en sådan stor människa att jag kan låta bli att säga:
"Ja, men ta och fråga Johnsson du så ordnar sig nog det där."