Lite besk

Utanför en glasskiosk sitter en letargisk farmor och ropar släpigt och oengagerat till sitt bedårande barnbarn som jagar duvor:
- Juuuuliaaaa, du får inte springa ut i vägen. Juuuliaaaa....
Efter tillräckligt lång tid för att ha markerat för den letargiska farmorn att hon inte bryr sig ett dugg om vad hon säger, kommer Julia tillbaka till den i dvala fallna farmodern och säger stolt:
- Jag skrämde fågeln så den blev rädd!
Jag tar tre snabba steg mot det bedårande barnbarnet, lutar mig över över henne och vrålar:
- RAOUUUUULOAAA!
Barnet brister i förskräckt gråt och trycker sig skrämt mot sin farmor som naturligtvis inte ens har noterat att jag existerar eller vrålar som en vansinnig i örat på hennes barnbarn.
Själv vänder jag mig mot P och säger stolt:
- Jag skrämde barnet så hon blev rädd!

Nej, naturligtvis gör jag inte så där. Jag är alldeles för väldresserad. Men i mitt huvud gör jag det flera gånger. Jag tycker nämligen inte det är sött med barn som jagar fåglar.
Människan födds inte ond, säger en del. Jaså minsann, säger jag.
Men nu var det ju bara en duva och en duva är ju inte lika mycket värld som en unge. Men om en duva skrämmer undan en småfågel handlar det oftas om att komma åt föda för att klara livhanken. När en unge jagar undan en duva är det bara av ren illvilja, för att det är roligt att se när den blir rädd...

Kommentarer

storabh sa…
Hi, hi!
Linda sa…
Jag tror inte barn gör det av illvilja; de värderar inte det roliga i att skrämma en duva. Det är bara roligt. Jag skulle vilja uppmana alla vuxna att säga till barn mera; att vi tar gemensamt ansvar för att sätta gränser! Man behöver inte vara dryg eller otrevlig eller kränkande - bara säga till: "du skrämmer den stackars duvan! Skulle du vilja bli jagad, kanske?" Nej, jag vill inte moralisera eller säga åt folk att gör si eller så - för ibland orkar man inte eller vågar inte av olika skäl. Men jag vill mana till solidaritet - vi har gemensamt ansvar någonstans! Om vi hjälps åt orkar alla säga till någon gång iallafall.
Skatan sa…
Ett litet "buuuh ... " i örat på farmor kanske. Så att hon vaknat upp i sin dvala och blivit r i k t i g t rädd. Och sen vänt sig till barnet och sagt
- Jag skrämde farmor så hon blev rädd.

- Nästa gång skrämmer jag dig och dååå du ... kommer du bli riktigt riktigt rädd ...

Men som du säger. Det är sånt som man inte gööör. Bara drömmer om att göra. Men nog har jag sagt till eller "snackat" med barn i mina dar. De blir alltid paffa och stirrar häpet och slutar med vad det nu kan vara de har för sig.

Kramar

Populära inlägg