Harry Martinssons upprättelse

Harry Martinsson var för mig länge Moa Martinssons man.
I min romantiska ungdom såg jag en film om Moa Martinsson som, tror jag, hette just Moa. Gunilla Nyroos spelar Moa och Reine Brynolfsson spelar Harry. När jag ser Harry Martinsson framför mig är det alltid Reine Brynolfsson jag ser, egentligen.
Det var Moas liv jag blev gripen av (och det förtjänas ju att gripas av) och jag läste mycket om och av Moa och gjorde skolarbeten om henne.
Harry var bara en självupptagen karl som svek Moa.
I flera år var han en självupptagen karl som svek Moa. Närmare bestämt ända fram till 90-talets sista skälvande år, när jag läste litteraturvetenskap.
Aniara stod på litteraturlistan och redan efter de första raderna (Mitt första möte med min Doris lyser/med ljus som kan försköna själva ljuset.) hade Martinsson förvandlats från en självupptagen karl som svek Moa till en värdig Nobelpris-vinnare.
Visst hade jag läst Martinsson tidigare men inte något som liknade detta.
Rytmen, tonen, språket. Den ödesmättade evighetsfärden ut i rymderna och tomheten.
Aniara blev en av de där magiska läsupplevelserna som verkar bli allt mer sällsynta ju längre åren går (Är det jag eller litteraturen?).

Det där ödesdigra Nobelpriset, ja som han fick tillsammans med Eyvind Johnsson (också lysande) 1974 och som blev hans död. Och det finns väl en del att säga om att Akademin delade ut priset till sina egna medlemmar, även om de var värda det. Mycket sades ju också och kritiken - bland annat, får man väl förmoda - fick till slut Harry Martinsson att ta livet av sig genom att skära upp magen med en sax. Med en sax! Herregud, fanns det inga andra tillhyggen? Något som gjorde jobbet lite fortare och något mindre smärtsamt.

I och med Aniara fick Harry Martinsson hur som helst upprättelse i min bok. Kanske var han verkligen en självupptagen karl som svek Moa, vad vet vi egentligen om det. Men han var samtidigt ett geni, utan tvekan.