Grisen gal i granens topp

Det har blivit färre med åren. De där dagarna då jag känner att det är oansvarigt av samhället att låta sådana som jag gå lösa. Sådana som jag borde institutionaliseras på något lugnt och skyddat boende där vi får maten inburna till oss på bricka. Om vi har skött oss och inte allt för uppenbart blottat vår totala dumhet, inkompetens och allmänna oförmåga kan vi möjligen bli utrullade i dagrummet till tisdagsbingon.
De har som sagt blivit färre med åren de där dagarna.
Men de inträffar fortarande.
Nu och då.
Nu.

- - -

Rättelse: I inlägget om mordvandringen i Nora påstår jag att det är i Vår sång blir stum som Puck och Einar Bure förekommer för sista gången. Jag påstår det för att det står så i mordvandringsfoldern. När jag nu har tänkt efter och gått till egna erfarenheter så förekommer de faktiskt i åtminstone ytterligare en bok, En främmande man som utkom ett par år senare och är en ganska dålig bok.
Inte för att jag tror att någon av er slår kullerbyttor över denna information men rätt ska ju vara rätt.

- - -

Veckans dikt blev ytterligare en med Paul Andersson. En riktig soldansardikt faktiskt. Har kommit fram till att jag, åtminstone så här långt, gillar Paul Andersson.
Soldansare kanske inte är byggda för att passa in i samhället. Vi är outsiders.
Fast å andra sidan har jag en skrämmande (väl)anpassningsförmåga. Jag fogar mig i/för/till - vad säger man? - det mesta. Finner mig i att det är så här "man gör". Så jag är väl ingen riktig soldansare, bara en wannabee. Det skrämmer mig, att jag är så foglig. Att jag så lätt dödar soldansaren i mig eller låter den gå på sparlåga.
Är förresten inte det här med god anpassningsförmåga (adaption) ett utryck för hög intelligens? Fan, tro't.
Men jag fick alla rätt på ett intelligenstest som Mensa (ni vet den här klubben för übersmarta) gjort för tidskriften Populär psykologi. I instruktionerna stod det att det var ett kortare test än ett vanligt IQ-test men skulle "ge en vink om" hur man skulle klara sig i ett sådant test. Jag tror att Populär psykologi avsåg att man skulle klara sig bra så att man blev på gott humör och köpte fler av deras dyra tidningar.
- Det var inte biiiiligt. sa kioskägaren på bredaste gnällbältesmål när jag köpte tidskriften. Och det hade han rätt i.

- - -

För övrigt är jag lite trött i dag. Lite bister. Börjar bli dags att sätta igång och söka jobb igen och det gör mig för tillfället alldeles matt. Förra gången var jag så jäkla käck, och aktiv och positiv och framåt värre (helt off caracter) och skickade ansökningar till gud och alla människor. Nu känner jag mig bara trött. Och lite bister. Har bara skickat tre än så länge. Och har en fjärde på lut som jag har dyngångest för. Förra gången kände jag att jag skulle nog klara att jobba i stor sett...var som helst med allt. Nu känner jag mest att jag vill kokonera mig i något källarförråd.
Institutionalisera mig!