On The Road

Läser Jack Kerouacs On the road. Eller På drift eftersom jag läser den på svenska. Försent inser jag att den här boken, om någon, borde man ha läst på originalspråket.
Att vara På drift är inte alls det samma som att vara On the road.
Inte alls.
Jag kan tänka mig att en utomstående kan tycka att personerna i boken är på drift men skulle man fråga personerna själva, Sal, Dean och grabbarna, skulle de nog snarare anse att de var På väg.

Sal Paradise heter jaget i boken och länge såg jag honom framför mig så som jag föreställde mig Jack i Ulf Lundells bok som utspelar sig 30 år senare. De påminner ju om varandra de där böckerna, både i språk och ton. Och tema. När Jack och Bart talar om att "få något gjort" menar de samma sak som Sal och Dean menar när de talar om att "sätta igång något". Det Sal och Dean söker efter med sitt flängande kors och tvärs över Amerika är samma sak som Jack och Bart söker efter, även om de inte flänger och flackar lika vida omkring så är de ändå också På väg.

Medan jag läser On the road tänker jag att en sådan här bok skulle inte kunna skrivas av en kvinna. Och sedan inser jag att Birgitta Stenberg har gjort det. Hennes självbiografiska böcker Kärlek i Europa, Spanska trappan och Alla vilda är Jack och On the road med ett kvinnligt jag. Alkoholen och drogerna har samma roll här. Sal, Jack och Birgitta är skrivande människor. De rör sig i kretsar där man inte har någon fast anställning, eller ens sträva efter att få en. Jobbar man är det för att få pengar till bensin för att ta sig någon annanstans, för att få ett mål mat, just här just nu. Man veckohandlar inte i någon av böckerna. Man strävar efter att insupa detta mirakel som är världen på mesta möjliga sätt.
On the road utspelar sig den sista hälften av 40-talet, Stenbergs böcker under 50-talet och Jack under 70-talet men det känns ändå som handlingarna kunde byta plats med varandra utan något större problem.

Det Birgitta Stenberg söker med sitt liftande i Europa är samma sak som Sal söker med sitt liftande i Amerika är samma sak som Jack söker i Sverige. Och de söker efter något som jag egentligen inte tror går att finna på någon bestämd geografisk punkt men kanske genom att vara På väg.

Kommentarer

Skatan sa…
On the road tillhörde min ungdoms mest lästa bok ... och Jack Kerouac var idolen :-)

Nyligen har jag läst om Neil Cassady i Off the road ... skriven av hans fru på den tiden, Carolyn Cassady. Hon och Ulf Lundell var förresten vänner ... eller är ... båda lever ju fortfarande.

Och Dean Moriarity i On the road var inspirerad av just Neil Cassady ... som levde som han lärde ...

Destruktivt leverne och berättelserna om sådant, verkar ha dragningskraft på alla generationer ... åtminstone en period. Vi har alla en "svart", destruktiv sida någonstans ... även om den inte får komma till utlopp.

Men det "kittlar" och lockar ...

Kram!
Skatan sa…
On the road tillhörde min ungdoms mest lästa bok ... och Jack Kerouac var idolen :-)

Nyligen har jag läst om Neil Cassady i Off the road ... skriven av hans fru på den tiden, Carolyn Cassady. Hon och Ulf Lundell var förresten vänner ... eller är ... båda lever ju fortfarande.

Och Dean Moriarity i On the road var inspirerad av just Neil Cassady ... som levde som han lärde ...

Destruktivt leverne och berättelserna om sådant, verkar ha dragningskraft på alla generationer ... åtminstone en period. Vi har alla en "svart", destruktiv sida någonstans ... även om den inte får komma till utlopp.

Kram!
Loll sa…
Jaaa... just det. Det är ju där man finner det. På vägen. Under vägen. Att vara på väg och inse att det är själva varandet som är grejen. Då har man tagit greppet!
storabh sa…
Tranströmer!
skogsnuvan sa…
Ja, vad är det som är fel? Vart tog julens mysterium vägen? Vart tog julstämningen vägen? Nät man ser alla stressade människor och vet att dom gör av med en massa pengar på onödigheter och som ingen egentligen uppskattar kan man undra. Vart tog julen vägen? Vart tog tomten vägen?
MagnusJ sa…
Såhär skriver litteraturkritiker Magnus Eriksson om "På väg"

"Om vi läser ”På väg” som en berättelse som handlar om något, blir den med förlov sagt ganska trist och statisk, som en serie ögonblicksbilder från livet på vägarna och halvlivet däremellan. Den blir bättre om vi ser boken som en jättelik prosadikt, som en text som pekar på något mer än handlar om något. Då blir ”berättelsen” en oändlig metafor som långsamt och snudd på monomant preciserar en upplevelse där sökandet, längtan och uppbrottet ingår i en överhettad men organisk förening med litteratur, musik och erotik, med situationens komik och livets ofrånkomliga tragik. Då verkar Jack Kerouacs prosa på flera nivåer. Det är nog mer fruktbart att se boken som en texteffekt, inte en berättelse."

Populära inlägg