Motvilligt återkommen kärring rapporterar från Blåkulla

... och dess figurer. Och det finns mycket underliga figurer i Blåkulla, kan jag meddela.

Figuren nedan ser ut att ha rymt från ett program av Staffan Westerberg och tagit tjänst som sänglampa på hotell. Jag frågade inte så noga var han kom ifrån dock, drog honom bara omilt i halsen emellanåt för att han skulle lysa åt rätt håll.





Botaniserade i boklådorna längs Fyrisån... som ju alla vet, rinner genom Blåkulla... och fann figurer som Jack Kerouac, Rasmus på Luffen och PG Woodehouse. En salig blandning kan tyckas men jag tror att Kerouac och Rasmus hade haft en del gemensamt att tala om. Bokhandlaren själv försökte få oss att dra paralleller mellan Kerouac och Sture Dahlström men jag kunde inte se dem. Åtminstone inte utifrån vad de har skrivit.

Jag kan förövrigt mycket väl förstå vad Kerouac är ute efter när han sitter i bilen i On the road. När jag åker med Dahlström blir jag emellertid en smula åksjuk. Där krävs det terränggående fordon för Dahlström är inte särskilt intresserad av att hålla sig på vägen.



Som den petimäter jag är undrar jag också lite över den figur som gjorde den engelska översättningen på nedan skylt. Ska det verkligen vara så? The Slotts?

Ja, ja, jag har ju bestämt att jag ska sluta och petimätra mig och vara glad och positiv istället. Och det gick ganska bra för solen stod som spön i backen och vi vandrade runt och bara njöt. Fem böcker hade jag med mig och en dator att blogga med men... solen vann.

Och nu, hemkommen och med kvasten ordentligt inställd i garaget, känner jag mig inte riktigt färdigflugen. Jag vill sätta mig som Kerouac i bilen eller packa en ryggsäck som Paradis Oskar och ge mig ut on the road. Jag vill va' fri som en fågel, fri som en fågel... Det är väl något med det galna luffarblodet, kanske, som man känner av om vårarna.