Fortfarande nöjd
Fast det där med vad man vill se när man dör vet jag just inget om, förstås. Dö vill man väl göra hemma, antar jag. Sedan är det ju det där med vad som är Hemma, som jag funderat på att skriva om. Det, och varför det i alla filmer framställs så önskvärt att återvända till sina rötter och upptäcka att man har gjort fel som gav sig iväg. Det har jag funderat på att skriva om.
För nu jäklar har det brakat loss och börjat brusa i huvudet igen. Eller kackla. Det låter litegrann som vid svansjön som jag skrev om för något inlägg sedan och som man kan lyssna på i ett klipp där. Det kan man göra om man vill höra hur det låter i mitt huvud just nu.
Svansjön hade jag ju också mer att berätta om upptäckte jag. Och det omöjliga i hemvändandet och hemvändandet i förhållande till något annat som jag har glömt vad det var och skillnaderna i förhållandena i livet förra bourgogneresan och nu. Som om inte detta vore nog fyller Tomas Tranströmer 80 nästa fredag och det borde ju uppmärksammas, i synnerhet som han, utan att själv veta om det, har namngivit den här bloggen. Kvällen innan han fyller, den 14 april, är det dessutom Majakovskijs dödsdag och det måste ju omtalas. Över huvud taget måste vi tala om dem – ryssarna – eftersom jag relativt nyligen har upptäckt Marina Tsvetajeva. Sedan kan man ju skriva om det ironiska i att jag aldrig varit så ointresserad av vad som visas på tv som jag är nu och att jag aldrig har haft en så stor tv att se det jag är ointresserad av på, som jag har nu. Osv, osv.
Det brakar och brusar, brölar och kacklar och låter i mitt huvud igen, som en slags islossning. Och det är inte på grund av att jag känner mig hemma på bloggen igen. Det är inte det. Det är våren!
När jag var barn gick vi varje år om våren till något som vi kallade för Åboforsen. Vi gick dit för att titta och lyssna på forsen som kom dånande ut ur skogen. Allt smältvatten från skogens snö kom här i ett öronbedövande brus. Det var skogens vårskrik. Det var rörelse.
Att vara kreativ är att vara i rörelse. Både rent geografiskt och inne i huvudet. Att bryta gränser som en ohejdbar vårfors.
Våren är rörelse. Det är då man upptäcker att det hela tiden händer saker överallt och allt detta måste omedelbart fångas, formuleras och skrivas ned. Att detta är möjligt, att allt kan formuleras – vilket det naturligtvis inte kan, men känslan! - gör mig alldeles yr och våreuforiskt!
Vilket får mig att tänka på att i april har jag ju Bob Hansson-jubileum. Det var ju då för sex, eller om det till och med är sju, år sedan som jag upptäckte Bob och blev påmind om att allt är skrivbart. Det borde jag ju också skriva om.
Hur som helst. Min bloggvän Skogsnuvan brukar ha dagens ord på sin blogg. Mina ord för dagen är att det är viktigt att vara i rörelse! Det är viktigt att vara i våren!
Och det här är inte Åboforsen. I jämförelse är det knappt en fors.
För nu jäklar har det brakat loss och börjat brusa i huvudet igen. Eller kackla. Det låter litegrann som vid svansjön som jag skrev om för något inlägg sedan och som man kan lyssna på i ett klipp där. Det kan man göra om man vill höra hur det låter i mitt huvud just nu.
Svansjön hade jag ju också mer att berätta om upptäckte jag. Och det omöjliga i hemvändandet och hemvändandet i förhållande till något annat som jag har glömt vad det var och skillnaderna i förhållandena i livet förra bourgogneresan och nu. Som om inte detta vore nog fyller Tomas Tranströmer 80 nästa fredag och det borde ju uppmärksammas, i synnerhet som han, utan att själv veta om det, har namngivit den här bloggen. Kvällen innan han fyller, den 14 april, är det dessutom Majakovskijs dödsdag och det måste ju omtalas. Över huvud taget måste vi tala om dem – ryssarna – eftersom jag relativt nyligen har upptäckt Marina Tsvetajeva. Sedan kan man ju skriva om det ironiska i att jag aldrig varit så ointresserad av vad som visas på tv som jag är nu och att jag aldrig har haft en så stor tv att se det jag är ointresserad av på, som jag har nu. Osv, osv.
Det brakar och brusar, brölar och kacklar och låter i mitt huvud igen, som en slags islossning. Och det är inte på grund av att jag känner mig hemma på bloggen igen. Det är inte det. Det är våren!
När jag var barn gick vi varje år om våren till något som vi kallade för Åboforsen. Vi gick dit för att titta och lyssna på forsen som kom dånande ut ur skogen. Allt smältvatten från skogens snö kom här i ett öronbedövande brus. Det var skogens vårskrik. Det var rörelse.
Att vara kreativ är att vara i rörelse. Både rent geografiskt och inne i huvudet. Att bryta gränser som en ohejdbar vårfors.
Våren är rörelse. Det är då man upptäcker att det hela tiden händer saker överallt och allt detta måste omedelbart fångas, formuleras och skrivas ned. Att detta är möjligt, att allt kan formuleras – vilket det naturligtvis inte kan, men känslan! - gör mig alldeles yr och våreuforiskt!
Vilket får mig att tänka på att i april har jag ju Bob Hansson-jubileum. Det var ju då för sex, eller om det till och med är sju, år sedan som jag upptäckte Bob och blev påmind om att allt är skrivbart. Det borde jag ju också skriva om.
Hur som helst. Min bloggvän Skogsnuvan brukar ha dagens ord på sin blogg. Mina ord för dagen är att det är viktigt att vara i rörelse! Det är viktigt att vara i våren!
Och det här är inte Åboforsen. I jämförelse är det knappt en fors.
Kommentarer