tisdag, februari 14, 2012

Drömmer om Frankrike

Läser i Lyrikvännen om paralleller mellan poesi och fiske och fiske som en symbol för ett friare sätt att leva, ett sätt att bryta mot levnadsnormer osv. Osökt kommer jag att tänka på den sommaren då vi tältade vid en idyllisk liten fiskesjö på campingen Riel les Eaux i en annan del av Bourgogne än den jag talar om, när jag talar om Bourgogne idag. (Jag antar att det var något med friheten, brottet från vardagen och kanske också poesin som fick mig att göra den kopplingen.) Om söndagarna kunde man vid den här lilla fiskesjön se det mest franska man kan se, enligt mig: en rundmagad man i vitt linne och snickarbyxor, med den karaktäristiska platta kepsen på huvudet, sittande på en pall vid den grönskande strandkanten med ett metspö i handen.

Frun, i knäkort, spräcklig tantklänning dukar upp picknickkorgen på ett campingbord i skuggan en bit därifrån: vin och baguetter naturligtvis och med största sannolikhet en ost.

Själva byn Riel les Eaux låg en knapp kilometer från campingen. Det var inte någon stor by, man körde runt kyrkan och sedan var den slut. Inte en människa såg vi i byn. På ett hus fanns det en skylt som påstod att här fanns både en affär och en bar men om det var sant fick vi aldrig någon klarhet i. Mer liv var det på campingrestaurangen. Där var det ett sorl och ett skrål kvällarna igenom.

På den här campingen utvecklade jag betingade reflexer på brödbilens tutning varje morgon. Tanke och handling var ett – om nu tanken över huvud taget var inblandad – när jag for upp från luftmadrassen, greppade plånboken och for iväg för att inhandla frukostbrödet. Det slutade med att jag reagerade på samma sätt för alla bilars tutningar och var halvvägs i luften med plånboken i högsta hugg innan jag insett att det inte var brödbilen utan en bil som kom med varuleverans till restaurangen.

Fiska gjorde jag inte men jag satt ofta på en stol utanför tältet och hälsade på alla som gick förbi på promenadstigen runt sjön. Jag var fortfarande (och är väl ännu) fascinerad och tilltalad av detta att man alltid säger Bonjour så fort man får syn på en annan människa, oavsett om det är någon man känner eller ej i detta välsignade land. Så jag hälsade och hälsade och framåt kvällningen fick jag ett tillrättavisande Bonsoir till svar på mitt envisa Bonjour som en påminnelse att det var dags att byta skiva. En gång kom självaste polisen i en blå patrullbil förbirullande min stol. I bilen satt en tjock karl och en liten men kaxig tjej. Den tjocke polisen hälsade men tjejen såg bara kaxig ut.

Flera gånger om dagen gick en gammal man förbi med en gammal hund. Hunden satt sedan så troget och snällt och väntade på mannen när han var inne i tvättutrymmet som såg ut som ett grekiskt tempel. Jag brukade klappa hunden när jag gick förbi men han bevärdigade mig inte med en blick. Där fick jag vare sig Bonjour eller Bonsoir.

2 kommentarer:

Lisbeth sa...

Just det här med att hälsa gillar även jag när man är i andra länder. I byn som jag brukar vara i när jag hälsar på barnbarnet i England är det på samma sätt. Ett evigt hälsande. Det är trevligt och man blir mycket gladare i sinnet än när man möter de buttra minerna som vi nordbor ofta går omkring med.
Ha en fin kväll
Kram

skogsnuvan sa...

Å vilken härlig berättelse. Faktiskt så är det med att hälsa något man gör i byn där jag bor eller samhället någon mil härifrån men det är klart Dom flesta känner man sedan barnsben och ibland kan ett besök på en affär ta lång tid innan man pratat med alla.