Flyga och fara

Här intill ser ni samtliga kvastar som fanns tillgänliga när jag skulle ut och fara igår. Bara några dagar innan skärtorsdagen hade någon (vaktmästaren?) ställt in ytterligare en kvast, en liten pinnig historia med tillhörande skyffel, alldeles innanför porten. Det var väl någon (vaktmästarn?) som kände till att det skulle vara stor efterfrågan på kvastar den här helgen. Jag vet inte riktigt vad skyffeln har för funktion vid flygningen, men jag kan se för mig hur ett gäng häxor som spelar påskäggspolo med dem.

Nu hade någon redan hunnit lägga beslag på den här nya fräscha kvasten när jag skulle ge mig iväg igår och inte kände jag mig riktigt säker på att de befintliga kvastarna skulle bära mig hela vägen (Fem mil enkel resa och så skulle jag ju hem igen samma dag.) så jag bestämde mig för att sätta min lit till kollektivtrafiken.

På stationen verkade det vara något fel på den ena biljettautomaten. Det är en sådan här apparat där man ska peka på skärmen. Jag pekade på skärmen men ingenting hände. Jag knackade på skrämen
med samma resultat. Jag hamrade på den. Ingenting.
   Vid den andra biljttautomaten var det kön från Helvetet. ("Fast det vore väl värre om det vore kön till Helvetet." tänkte jag, en aning ovidkommande. Fast sedan ändrade jag mig och kom fram till att det är värre med kön från Helvetet för vem vet vad det kommer för folk och varelser därifrån. Å andra sidan verkar det ju mer logiskt att kön går åt det hållet, alltså från, när det handlar om just den platsen.)
Då fick jag se att det satt en kvinna bakom en av biljettkassorna (Det finns faktiskt sådana fortfarande på var station), därinne var det inte någon kö varken till eller från, så jag klev in fram. Kvinnan i kassan hade en blå väst med ett emblem från ett av våra tågbolag. Jag skulle ju åka både tur och retur och det visade sig att returresan skulle ske med ett annat bolag än det på emblemet.
"Där är det billigare att köpa biljetter på tåget." sade kvinnan i den blå västen. Jaha.
Turresan, så att säga, skulle ske med det bolag vars emblem kvinnan hade på västen och den biljetten skulle kosta 76 kronor. Det var en personlig biljett och jag fick uppge mitt namn som kvinnan noggrant skrev in i datorn. Det var så omständligt så jag nästan fick en känsla av att befinna mig i Frankrike. Den känslan är för mig förknippad med någonting mycket positivt och kanske var det därför det dröjde tills jag kommit långt ut på perongen innan jag kom ihåg att jag köpt biljett till samma tåg, samma tid och samma veckodag för tre veckor sedan. Då hade jag köpt den i biljettautomaten och den hade bara kostat 50 kronor den gången. Men kanske var det inte lika viktigt att upplysa om hur man köpte biljetter billigast från det egna bolaget. Jag orkade inte gå in och dividera om saken. Hade det varit i Frankrike hade jag inte kommit någonstans med det dividerandet och det hade jag väl förmodligen inte här heller. Den positiva känslan var emellertid inte kvar.

Biljetten till returresan kostade för övrigt lika mycket att köpa på tåget som det hade kostat att köpa den i automaten. Vad det hade kostat att köpa den av damen i blå väst får jag väl aldrig veta och det kan ju för all del göra detsamma. Nästa år får det nog bli kvasten i alla fall.