Vårdagjämning?
I onsdags var det vårdagjämning. Jag firade detta med att måla tånaglarna. De blev gröna i år eftersom jag till min egen förvåning inte kunde slita mig från den "påfågelgröna" färgen i butiken. Jag hade egentligen tänkt att köpa en sådan där röd som är så mörk att den nästan är svart, men det blev grönt av alltihopa. Egentligen passar det ganska bra eftersom mitt skrivprojekt är grönt. Varför och hur ska jag förklara en annan gång.
Trots att det var vårdagjämning yrde snön i luften och det var fullständigt iskallt ute. Alla omkring mig och jag allra mest pratade om vädret och att "nu får det faktiskt vara nog!". Dessutom gnällde jag hela tiden över att sviterna efter min influensa/förkylning/migränattack inte har gett sig ännu. Jag orkade ingenting och allting kändes oöverstigligt tråkigt. Dessutom var jag irriterad över att jag var så tråkig själv att jag bara pratade om min hälsa och vädret.
Ända tills min mamma ringde och gnällde över alla som gnäller över vädret. Det har väl varit kallt tidigare så här års, menade hon, det var väl inget speciellt med det.
Då blev jag hemskt irriterad på henne tsället för att hon inte begrep att det är fulltständigt, absolut livsnödvändigt att det blir varmt omgående, att solen får lysa, att gruset börjar knastra mot torr asfallt under skorna, att skorna är lätta vårskor och att termobyxorna kan stuvas undan långt, långt in i garderoben. Detta måste ske NU, annars kan det sluta med...Döden!
Dessutom var det så kallt där jag gick och pratade med min oförstående mor så att fingrarna höll på att frysa fast i mobilen. Men det berättade jag inte heller för henne.
Jag gick förbi vintergäckorna för att se vad som hänt med dem i den här kylan och de stod kvar, gula och envisa som synden. De gav sig inte, trots snålblåst och snö. Ger sig inte de ska inte jag heller göra det!
Trots att det var vårdagjämning yrde snön i luften och det var fullständigt iskallt ute. Alla omkring mig och jag allra mest pratade om vädret och att "nu får det faktiskt vara nog!". Dessutom gnällde jag hela tiden över att sviterna efter min influensa/förkylning/migränattack inte har gett sig ännu. Jag orkade ingenting och allting kändes oöverstigligt tråkigt. Dessutom var jag irriterad över att jag var så tråkig själv att jag bara pratade om min hälsa och vädret.
Ända tills min mamma ringde och gnällde över alla som gnäller över vädret. Det har väl varit kallt tidigare så här års, menade hon, det var väl inget speciellt med det.
Då blev jag hemskt irriterad på henne tsället för att hon inte begrep att det är fulltständigt, absolut livsnödvändigt att det blir varmt omgående, att solen får lysa, att gruset börjar knastra mot torr asfallt under skorna, att skorna är lätta vårskor och att termobyxorna kan stuvas undan långt, långt in i garderoben. Detta måste ske NU, annars kan det sluta med...Döden!
Dessutom var det så kallt där jag gick och pratade med min oförstående mor så att fingrarna höll på att frysa fast i mobilen. Men det berättade jag inte heller för henne.
Jag gick förbi vintergäckorna för att se vad som hänt med dem i den här kylan och de stod kvar, gula och envisa som synden. De gav sig inte, trots snålblåst och snö. Ger sig inte de ska inte jag heller göra det!
Kommentarer
Idag hittade jag årets första tussilago och så knastrade det av gruset under mina kängor och så sken solen ...
Det är på G ska du ... Våren alltså.
Det är klart man talar Väder när alla andra talar väder ... vad ska man annars tala om. Snön som föll i fjol eller?
Kram på dig och Snart Snart är det VÅR ...
Kör lugnt på kvasten
Kram