måndag, juli 07, 2014

Mina parallella universum

Fördelen med att vara en skrivande människa är att man kan uppleva något flera gånger. Det är naturligtvis bara en fördel om det är saker som man vill uppleva flera gånger. (Fast kanske finns det fördelar med att gå igenom sådant som man inte vill uppleva flera gånger också, men den typen av filosoferande tänkte jag inte trassla in mig i just nu.   Jag har också en tanke om att man upplever saker intensivare när man hela tiden måste knåda runt dem i huvudet och formulera sig kring dem. Men det kanske bara är högmod. 

För en knapp månad sedan hade vi semester och åkte på kryssning i Medelhavet. Under hela resan var jag förkyld, sjuk och trött och därför tänkte jag nu utnyttja fördelen med att vara en skrivande människa och åka på den där kryssningen en gång till. Nu hostar jag  i alla fall något mindre. Ni får gärna följa med mig. 
I dag är det alltså kryssningens första dag, i mitt parallella universum.


 La Mer - Del 1 

Avfärd

Klockan 23:00 den 10 juni avgår kryssningsfartyget Island Escape från Palmas hamn. Vi står på däck och ser den upplysta katedralen och Castel Bellver glida bort i mörkret. Från Sailaway-bar har jag beställt ... en kopp te. Det kanske inte var vad jag hade tänkt fira vår avgång med men bihålorna är igenkorkade och jag hostar så jag inte kan prata; jag är helt enkelt genomförkyld och allt jag vill ha är just te. 

Innan avfärd har vi hunnit ha säkerhetsövning och lärt oss sätta på oss flytvästarna och hitta vår livbåt. Vi har också hunnit äta middag i Island Restaurant. Det är en bufférestaurang där man möts vid dörren och anvisas ett bord av en kypare. Det vimlar av kypare. Vår heter Ergibal och är från Filippinerna, som de flesta i servicepersonalen. Servicenivån är över huvud taget mycket hög. Medan vi smuttar på vinet ser jag flera gånger hur kyparna hjälper gamla damer med att bära deras tallrik och stödja dem tillbaka till bordet. 
"En trevlig service för de äldre." tänker jag och beger mig i väg för att förse mig av maten. Eftersom jag inte själv ser mig som "äldre" (Jag har ju faktiskt inte fyllt 40 än) blir jag en smula överrumplad när jag, på väg tillbaka till mitt bord, möts av en framilande Ergibal som bestämt tar min tallrik ifrån mig och springer före mig med den till min plats. Han ansåg åtminstone inte att jag behövde stödjas dit. 

Men nu glider vi alltså fram över det stora, svarta vattnet under den stora, svarta himlen. P smuttar på en drink och jag, jag smuttar på mitt te. Det känns betydligt bättre nu, när jag så att säga åker för andra gången, skrivandes, än det gjorde första gången, i den så kallade verkligheten. Då längtade jag mest efter att gå ned i hytten och sooooova bort min förkylning. 
Man sover oerhört bra till havs. Skulle det visa sig...



1 - Till 

Inga kommentarer: