onsdag, juli 16, 2014

La Mer - Del 4








På väg tillbaka från Pisa möter vi ett gäng på cykel.  Kanske är det gruppen från båten som anmält sig till cykelutflykten till Pisa. 
Själv har jag åkt dit i en (relativt) luftkonditionerad buss, lunkat omkring på Campo di Miracoli i stilla mak en stund, forslats runt i ett turisttåg och sedan gått ett par meter från tåget till bussen, medan försäljarna viftat med sina handväskekopior mot mig ända in i bussen. Efter detta har jag en blixtrande huvudvärk och vill helst lägga mig ned och... ja, kanske inte dö, precis men jag vill helst lägga mig i alla fall. Hur i herrans namn någon kan komma på tanken att ge sig till att cykla mellan Livorno och Pisa i den här outhärdliga värmen är mig fullständig obegripligt. Huruvida det är jag som är ovanligt klen eller cyklisterna som är idioter orkar jag inte fundera närmare över. 

Det är sexton år sedan vi var vid det lutande tornet första gången. Det var vår första sommar tillsammans och vi bilade runt i Frankrike, Italien och Tyskland. Vi hade hyrt ett hus i Buti i Toscana och åkte till Pisa i kvällningen. Då kom vi inte så nära tornet som den här gången, grinden in till Campo di Miracoli var stängd och de värsta turistströmmarna hade sinat. Men nu var de här, med råge.
Egentligen är den bästa vinkeln av tornet den vi får när vi kommer med bussen och ser tornet från motorvägen. Mitt bland åkrarna och gårdarna i det fridsamma landskapet sticker en av världens mest berömda sevärdheter upp!

Och visst är det speciellt, det där tornet. Men som vanligt har jag lite svårt att få någon känsla ser en välkänd sevärdhet i verkligheten. Jag har sett för många bilder av det, att vara här på plats känns nästan overkligare än bilderna. På Campi di Miracoli blir jag den här gången mest fascinerad av den fallna, svarta ängeln av betydligt senare datum än det lutande tornet. Den som, till synes bara störtat ned där bland alla turisterna. Jag kan inte låta bli att fundera på vem han är, varför han störtat och varför han är så svart. Men sådan funderingar kanske mest är resultat av värmen. 




När vi kommer tillbaka till fartyget pågår en demonstration av hur man kan skära frukt och grönsaker till lustiga figurer i Bounty loungen. Jag hade tänkt att se den där demonstrationen, mest för att jag tycker att det är så fascinerande att den över huvud taget äger rum, men istället tar jag en migräntablett och lägger mig i hytten. 

Fortfarande lite klen låter jag tacksamt Ergibal bära min mat till bordet och efter att ha avnjutit lite musik i Bounty loung tar jag en tidig kväll. När vi kommer tillbaka till hytten har Luis som vanligt kvällsbonat åt oss; dragit för gardinerna, bäddat upp sängarna och tänt sänglamporna. Det är så mysig. Dessutom har jag en fantastiskt bra bok att hänge mig åt. 




1 kommentar:

skogsnuvan sa...

Jag har varit i Italien många gånger men aldrig sett lutande tornet men vet inte om jag skulle lägga ner så mycket kraft att se det att jag skulle cykla dit. Så fint ni ser ut att ha det i er hytt.