Vet ni vilka ni är på Facebook?
Vet ni vilka ni är på Facebook? Är ni de ni vill vara?
Själv är jag lite osäker. När det gäller båda frågorna.
För den skrivande gäller det att hitta sin form, har det sagts i olika skrivande sammanhang där jag har varit med, och jag tror inte riktigt att statusuppdateringar på Facebook är min form. Jag känner ingen tillfredställelse i skriva att idag äter jag paltbröd och fläsk i ett statusfält. Däremot kan jag blir direkt hög av tanken på att babbla ohejdat i samma ämne i kanske två decimeter text här på bloggen. Så det är inte det att jag tycker att det är banalt att berätta för världen vad jag äter, det är inte det att jag tycker att det är ointressant för världen vad jag äter. Det är snarare det att en statusrad räcker inte för mig.
Skulle jag äta paltbröd och fläsk är det för övrigt något av en sensation värd att tala länge om, eftersom jag har lite svårt att över huvud taget vara i samma rum som paltbröd
Måste man vara någon på Facebook, är ju också en fråga.
Min bloggvän Skogsnuvan skulle nog säga att jag ska sluta fundera så mycket och bara skriva det jag vill. Jag tror inte Skogsnuvan funderar så mycket på vem hon är när hon skriver, hon bara är. Och det är det som gör hennes blogg så fantastisk, som får mig att känna mig som jag är med på hennes öden och äventyr när jag läser den.
Jag måste börja öva på det där.
Är förresten inte Facebook på väg ut? Bland "ungdomarna" i alla fall eftersom vi är så många medelålders och pansjisar där. Kanske slöseri med tid att oroa sig för sitt förhållande till Facebook? Kanske borde jag istället oroa mig för att jag över huvud taget inte är aktiv på Twitter? Eller är det också över?
Själv är jag lite osäker. När det gäller båda frågorna.
För den skrivande gäller det att hitta sin form, har det sagts i olika skrivande sammanhang där jag har varit med, och jag tror inte riktigt att statusuppdateringar på Facebook är min form. Jag känner ingen tillfredställelse i skriva att idag äter jag paltbröd och fläsk i ett statusfält. Däremot kan jag blir direkt hög av tanken på att babbla ohejdat i samma ämne i kanske två decimeter text här på bloggen. Så det är inte det att jag tycker att det är banalt att berätta för världen vad jag äter, det är inte det att jag tycker att det är ointressant för världen vad jag äter. Det är snarare det att en statusrad räcker inte för mig.
Skulle jag äta paltbröd och fläsk är det för övrigt något av en sensation värd att tala länge om, eftersom jag har lite svårt att över huvud taget vara i samma rum som paltbröd
Måste man vara någon på Facebook, är ju också en fråga.
Min bloggvän Skogsnuvan skulle nog säga att jag ska sluta fundera så mycket och bara skriva det jag vill. Jag tror inte Skogsnuvan funderar så mycket på vem hon är när hon skriver, hon bara är. Och det är det som gör hennes blogg så fantastisk, som får mig att känna mig som jag är med på hennes öden och äventyr när jag läser den.
Jag måste börja öva på det där.
Är förresten inte Facebook på väg ut? Bland "ungdomarna" i alla fall eftersom vi är så många medelålders och pansjisar där. Kanske slöseri med tid att oroa sig för sitt förhållande till Facebook? Kanske borde jag istället oroa mig för att jag över huvud taget inte är aktiv på Twitter? Eller är det också över?
Kommentarer