Bodil, historiska tillbakablickar och den maniska formuleringslusten

En spinn off-effekt på att det galna luffareblodet börjar ropa är en plötslig, intensiv längtan efter Bodil Malmsten. Jag MÅSTE omgående packa i-poden (som inte är någon riktig i-pod) full med ljudböcker av Bodil. Jag måste genast ha Bodilord i mitt öra. NU!
   På bibilioteket hittar jag inläsnigen av Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag, springer hem och stoppar den i den rosa CD-spelaren som också är en radio. Den går enkelt att bära runt i ett handtag men är ändå otidsenligt stor.

När jag var tonåring köpte man sig en stereo. Det var en stor händelse. Min stereo var till att börja med i två delar, en skivspelare för LP-skivor, för det var det som fanns då, och en större del med radion och två kassett- (ja, vad kallades det? -uttag, -luckor?) med möjlighet till high speed dubbing (eller dubbling, jag minns inte). Senare tillkom en tredje del för CD-skivor. Till stereoanläggningen hörde en stereobänk av svarta spånskivor som skulle skruvas ihop enligt IKEA-modellen. Dåtidens musikmaskin var en möbel som utgjorde en central del i mitt rum. Den stod där den stod, man behövde aldrig fundera på var den höll hus.
   Nu är det annorlunda. Om jag lade ihop all tid jag ägnat åt att leta efter min "musikmaskin" i lägenheten, i handväskor och jackfickor (Jag är faktiskt förvånad över hur många jackfickor jag har tillgång till.) så skulle jag kunna lägga flera alnar till min levnad.

CD-skivan, som när jag var tonåren beskrevs som något nästintill outplånligt är nu nästan utrotad. CD-skivans förespråkare fnös åt sprakandet och reporna i LP-skivorna medan LP-skivornas försvarare talade om känslan i det där sprakandet och reporna.
   Nu vet vi att den enda känslan som en hackande CD-skiva framkallar är att blodstörtningen är nära. Att särskilt CD-skivor lånade på bibliotek hackar blodstörtningsframkallande, är min erfarenhet så här långt från tonårens beundran över de här blanka kompakta diskarna. Ändå stoppar jag CD 1 av Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag i den rosa CD-spelaren. Efter en knapp minut tar jag hastigt ut den igen. Efter att ha hört uppläsaren av Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag presentera sig har jag hört nog.
   Säkert är det inte något fel på uppläsaren, jag kommer inte ens ihåg hennes namn. Säkert är det en alldeles förträfflig människa. Men ett fel har hon och det räcker: Hon är inte Bodil Malmsten.
Jag kan inte tänka mig att höra Bodilorden läsas av någon annan än Bodil själv. För det är inte bara det där att hon alltid använder rätt antal ord och lyckas placera dem i helt rätt ordning. Det är tonen som man visserligen hör också när man läser själv,  men tonen i rösten när hon läser det hon själv har skrivit. Jag kan ha på hennes ljuböcker i någon av mina diminutiva musikmaskiner som musik. Hur vackert det svenska språket kan vara inser jag när jag lyssnar på Bodil Malmsten. Liksom jag insett hur det svenska språket kan skapa musik, en målning, litteratur av den vardagligaste händelse bara men lär sig att använda rätt antal ord och placera dem i rätt ordning, tack vare Bodil.
   För det är det som är det underbara och samtidigt lite slitsamma med att läsa eller höra Bodil Malmsten. Man inser att precis varje liten del av livet, dagen, timmen kan och bör beskrivas. Allt detta som måste skrivas ned och formuleras. Allt som borde vräkas ut här på bloggen av livets alla trivialiteter. Ni ska vara glada att själva livet med sina trivialiteter hindrar mig från att skriva om dem. Jag hinner liksom inte med.

Kommentarer

skogsnuvan sa…
Hur går det med din egen bok egentligen. Jag är helt övertygad om att den blir bra och som jag har längtat efter den. Bodil tycker jag är lite knepig från och till och inte min favorit precis. Men smaken är som baken delad mitt itu
Anonym sa…
åh, tycker att du fångar bodil på pricken. ♥

Populära inlägg