Oro och längtan i mitt blod

Månadens musik (eller låt oss säga vårens eftersom det redan har gått mer än hälften av den här månaden) är Luffarevisan. Jag känner igen mig i visan. Hur det är något som börjar ropa i blodet när ljuset dröjer sig kvar allt längre om kvällarna, när solen börjar värma i ansiktet och tussilagon börjar skina i dikeskanterna. När det torkar upp på gatorna och gruset börjar knastra under skor och bildäck. Just det där knastret är bland det första jag tänker på när jag tänker på våren. Det är det ljudet som är själva det där ropet:

Och då är det som nånting ropar: kom, i hans galna luffareblod

Jag vill ut och knastra på vägarna, söka mig äventyr. Om vårarna blir jag Paradis-Oskar och Jack Kerouac. Om vårarna är jag On the road. Jag är i rörelse. 

Inte så att jag är på luffen direkt, jag dyker fortfarande upp på jobbet varje vardagsmorgon som jag ska. Men i mitt huvud är jag on the road. Där är det rörelse och frihet, samma känsla som jag har när jag verkligen är på resa. 

   Det brusar i huvudet som Åbo-forsen gjorde om våren hemma där jag var barn. Det hörde till vårrutinen att gå dit och se och höra på dånet från snön som smält och nu gav sig av. Rörelsen som hörde våren till. 

   Brus och knaster, det är vårens ljud. Vårkänslan är rörelse och frihet. Aldrig är jag så mycket världsmedborgare som om våren. Om våren är inte den här staden stor nog åt mig. Jag ska ha hela världen. 

I fjärran land står de stora stenar på vilka mina tankar vilar skriver Edith Södergran. Visst gör de det. Mina stenar står i Epoigny i Bourgogne. Den där vägkorsningen i närheten av byn Couches som är världens mitt. Mina tankar vilar på de stora menhirerna här, eftersom allting vilar på den här platsen. Allt vilar, menhirerna är ståtliga och trygga. Allt som hörs här är kornas idislande och knastret av gruset under mina skor när jag går ut och ställer mig mitt i korsningen, mitt i världen.