Pytteprojekten pågår

 I dockskåpet har jag tagit över golvläggandet från Leonard men Laura är ändå inte nöjd. Jag hade länge pratat om att lägga ett golv i grå natursten med fossiler i köket, men när jag började räkna på vad det hela skulle kosta kom jag fram till att så skulle det inte bli. Laura tycker att jag är småsnål.
"Ja, men nu blir det ekplank istället!" säger jag bestämt.
"Ekplank? hon granskar kritiskt mina brädor."Jag tycker att det mer ser ut som överdimensionerade glasspinnar."

"Har du inte något ägg att steka?" fräser jag. "Vet du om att Elvira har börjat äta av resterna från julbordet eftersom det inte serveras någon mat längre."

Laura stampar ilsket iväg och gör en ostsmörgås till Elvira som återvänder till sitt rum på vinden med en Sherlock Holmes-bok. Hon tycker fortfarande att det bästa är att inte ha så mycket med övriga familjen att göra. 

Laura känner att jag kritiserat hennes arbete och slår sig förorättad ned i hallen för att putsa familjens alla skor. 

Själv tittar jag på ekplanken i köket och känner att jag tycker som Laura: Det här blir inte särskilt snyggt. Det blir till att återvända till datorn för att fortsätta att leta efter natursten, av ett något billigare slag den här gången. 

Hur går det för de andra i huset då? Sigrid är fortfarande försvunnen inne i sitt flow och sina grafiticyklar. Leonard däremot har äntligen fått sin efterlängtade fagott och har inlett ett intensivt musicerande i det ännu inte tapetserade vardagsrummet. Han funderar på att lämna författandet och helt börja ägna sig åt musiken. Han kastar sig i korta intervaller mellan den gamla hammondorgeln och fagotten och hävdar att det är fråga om Tabata. Det är ju så populärt nu för tiden. 

"Du tränar intensivt i 20 sekunder och vilar i 10 sekunder" förklarar han andfått i en av de där tiosekundersfaserna. Laura och jag är överens om att han måste ha fått något om bakfoten men ingen av oss orkar ta diskussionen. 

Det säger sig självt att det inte går att ligga i vardagsrummet och lyssna på radioföljetonger och ha skaparkris i ett sådant inferno. Så Virigina har bestämt sig för att gå upp i arbetsrummet och börja skriva istället. Det visar sig att hennes skaparkris har haft sitt ursprung i hennes dåliga syn så när hon väl har fått på sig ett par glasögon flyter det riktigt bra. 

Alla är de upptagna av sina egna projekt. Leonard är visserligen lite sur på mig eftersom jag inte lämnar ifrån mig den nyanlända cellon. Det blir ju lite tjatigt att bara köra intervaller på två instrument, men cellon har han inte fått lägga vantarna på än. Jag är nämligen oerhört förälskad i den här ca tolv centimeter höga lilla cellon. Både Leonard och naturstenen får vänta. Jag måste än en gång, nästan ömt glida med pekfingret över den röda sammeten i fodralet.