Jag tar upp något ur frysen

Det krymper nu. Mörkret trycker på från alla håll. Ögonen är torra. Kölden gör en långsam och stel. Ja, stelare då. Jag går runt hemma i så tjocka tröjor att jag inte kan hålla armarna intill kroppen. Till och med tankarna flyter trögare. Har inget att skriva om på bloggen. Så jag öppnar frysen för att se om jag har något gammalt jag kan tina upp. Det vill säga, jag försöker gå in på gamla bloggen på blogdog för att se om det finns något som går att återanvända. Det verkar emellertid som den gamle blogghunden har dött och sidan är nedlagd, men eftersom jag sparat ned texterna tidigare kan jag ändå hänga mig över frysboxkanten och röra runt bland de kalla textpaketen. Jag hittar ett märkt med dagens datum men för nio år sedan och börjar kika lite närmare på det. Det innehåller en solig oktoberdag i Paris bland de döda:

Père-Lachaise

På metron mot kyrkogården Père-Lachaise talar vi om det morbida och lätt perverterade i att gå på sightseeing bland gravar. Sedan oroar vi oss, något inkonsekvent kan tyckas, över hur vi ska hitta de berömda gravarna bland alla något mindre berömda, och därmed ointressanta gravar.

“Men”, skämtar jag, “de kanske delar ut turistkartor.”

 Och det gör de.

Av en ren slump hittar vi, i någon slags väl maskerad reception, ett ställ med gratis kartor.

När vi, efter några timmar av intensiv gravespotting, ragglar ut från kyrkogården på ömmande fötter står, en företagsam man som med hjälp av en namnskylt på bröstet utger sig för att vara en av kyrkogården auktoriserad försäljare och kränger en visserligen något färggladare variant av kartan för 2.50 euro. Den enes död den andres bröd, eller vad det heter, apropå morbiditet och perversion.

Några veckor senare kommer vi att se en konstnärlig dokumentär om Père-Lachaise där det framgår att det går att få guidade turer på kyrkogården så väl IRL (In Real Life) som virtuellet på kyrkogårdens hemsida! Och det kan man göra här.

Men just nu denna oktoberonsdag tycker vi att det känns lätt bisarrt att snoka runt med en karta med människors gravar numrerade och utmärkta, i högsta hugg. Det är emellertid en övergående känsla och snart hänger vi oss helt ohämmat åt att vrida och vända på kartan och brista ut "Men det ska ju vara här någonstans!", klättrar hyenelikt runt bland gravarna och lusläser inskriptionerna efter namn som Piaf, Morrisson och Modigliani. Det går inte riktigt att gå efter storleken på graven när det gäller att sluta sig till om här ligger en kändis eller inte, visar det sig. Edith Piaf ligger i en ganska anonym familjegrav som gör att jag först ifrågasätter att vi verkligen är rätt medan en för oss båda okänd individ har kostat på, alternativt kostat på sig, ett mellanstort vattentorn till minnesvård.

Det råder ändå en ganska fridfull stämning här, som sig bör på en gravplats. En sådan fridfull stämning som det bara kan råda på platser där starka, ofrånkomliga krafter härskar. Nedbrytelsen och förmultningen är dock inte enbart förpassad under jord. Själva gravmonumenten håller på att vittra sönder och falla isär. Sönderrostade grindar hänger på sned i ett enda gångjärn i de små gravhusen, stenar faller från taken och inskriptionerna suddas bort av regn och vind. Stora kastanjeträd har sprängt upp ur jorden och resolut knuffat gravstenarna åt sidan.

  

Och det är inte bara tiden och väderleken som förändrar gravvårdarna. I ett, halvt nedrasat, gravhus har någon sprejat ett tacktal till Jim Morrison och i den vita marmorhällen över en turkisk musiker har en beundrare ristat en hyllning. Oscar Wildes förunderliga gravmonument är värst ansatt av kärleksförklaringar och fullständigt täckt av röda läppmärken. Längst ned finns en hjälplös liten skylt med en vädjan om att respektera minnet av den avlidne och inte göra åverkan på stenen.