Gamla godingar

Den senaste tiden har jag hängt med ett gäng gamla polare. Det var över 20 är sedan jag såg dem sist. Jag hade glömt hur kul vi brukade ha ihop. Det har varit fullt ös från start. Vi har hämtat knarkleveranser ute på havet i full storm, vi har hängt utanpå linbanor i nationalparker, brutit oss in på bibliotek, blivit antastade av Hells Angels, slagits med Ku klux klan och assisterat vid barnafödslar, för att bara nämna några av våra äventyr.
  Det var den ordentlige försäkringsmäklaren Raleigh Hayes, hans bror, den vilde och vackre och tillika svartlockige Gates. Det var Raleighs tjocke granne, dekoratören Mingo som inte vågar åka rutschkana, saxofonisten Toutan Kingstree och hans gris, samt den förrymde kåkfararen Gråtarn Berg som ägnat sin tid i fängelse till att lära sig spela basfiol och memorera ordboken ända fram till och med bokstaven E, även om han inte brytt sig om att memorera själva betydelsen av orden. Vi var kort sagt ett glatt gäng, åtminstone några av oss, som följde med Raleigh på hans ofrivilliga road trip från Thermopyle till New Orléans.
   Det var på grund av Raleighs far som vi var ute och for. Han hade rymt från sjukhuset endast iförd pyjamas, köpt sig en gul cabriolet och dragit iväg tillsammans med en minderårig, färgad flicka, lämnande efter sig ett meddelande till sin äldste och ordentligaste son Raleigh, innehållande ett antal olika uppgifter för honom att utföra. Om han misslyckades med uppdraget och inte infann sig i New Orléans på utsatt datum skulle han göra Raleigh arvslös. Därför for vi.
   Till skillnad från Raleigh önskade jag att resan skulle vara i evighet men redan på sidan 581 är det över och vi är tillbaka i Thermopyle igen, i vår vanliga, bekanta miljö, men kanske inte riktigt de samma som vi var när vi gav oss av. Vi har lärt oss att ta vara på livet lite bättre. Leva lite mera, kanske man kan säga.

Hela utfärden ifråga får mig att minnas en annan gammal vän: Anita som gav mig boken där den utspelas. Jag minns inte om jag fick den i födelsedagspresent eller julklapp men det finns en gul lapp på insidan av pärmen där hon skrivit att jag får boken för att jag ska sluta snylta på hennes exemplar som börjar bli sönderläst. Det är inte 20 år sedan jag träffade henne, 15 kanske, men det är ändå alldeles för länge sedan. Tack för en ojämförlig bok Anita. Allt gott, var än du befinner dig.

Kommentarer

skogsnuvan sa…
Jo men nog för att jag heter Anita men troligen var det någon annan som gett dig boken även om jag tror mig läst den. Den känns väldigt bekant på något vis. Det finns ju onekligen böcker man kan läsa flera gånger och alltid finna något nytt. Däremot finns det bara några enstaka filmer man vill se flera gånger, åtminstone är det så för mig.
Soldansare sa…
Nej, det var inte av dig den här gången, Skogsnuvan. Av dig har jag fått Lotta i topp, och det är också en gammal goding. För övrigt håller jag med dig om det där med att läsa om och se om

Populära inlägg