När nuet besegrar nostalgin

Nuet är en grönaktig öronlappsfotölj, doften av nylaserade brädor och golv så fina att man, som min mamma konstaterade, nästan inte vill gå in med skor. 

Nuet är inte en kräkfärgad fotölj utan nackstöd. 

Det var inte bättre förr. 

I lördags var jag hemma i min barndomsstad och lurade med mig min mamma ned till det nya biblioteket, där inte hon heller hade varit. Jag blev vettlöst förälskad. Det var så vackert och nytt och så den där stillheten som det ska vara i ett bibliotek. Stora panoramafönster och läshörnor. Det till och med doftade nytt. 

   Jag blev så upp i varv att jag till och med föll i extas över trädgårdsböcker, trots att jag inte har någon trädgård, för att inte tala om Humlor i Sverige.  

Det satt en flicka och läste vid ett av fönstren. Hon var i samma ålder som jag, när jag tog bussen in till stan och satt på det gamla biblioteket, i dess kräkrosa fotöljer, och läste. Det var lördag och det var inte en skolbok, det såg ut som en roman. Vi lever vidare, tänkte jag med viss ömhet, vi bibliotekskufar. Och tänk att ha ett så vackert bibliotek att sitta i. 

Jag skrev mitt namn i gästboken, som ett signatur för mitt godkännandet. 

Kanske tar jag ut en semesterdag och tar bussen hit och sätter mig och läser i någon av de där gröna öronlappsfotöljerna.