Jag kan aldrig förlora dig
Ett nytt bibliotek har invigts i min barndoms stad, med pompa och ståt och Björn Ranelid. Det verkar vara stora, fina, ljusa lokaler. Biografen har också flyttats. Det ser fint ut, ett lyft för staden vill jag tro.
Ändå känns ett litet stygn i hjärtat. Nu kan man inte gå till "mitt" bibliotek längre, det som jag tog bussen till på sommarlovsdagarna och satt och läste i medan solen gassade utanför. De där kräkrosa fotöljerna kan man inte sitta i längre. Man kan inte gå till "min" biograf, den gröna med nedsuttna, röda stolar.
Det känns lite som om ytterligare några av de där grundstenarna från barndomen plockas undan, under fötterna.
Nu verkar det ju inte som det där med att gå på bio i min barndoms stad har varit så viktigt för mig de senast åren. Jag tror inte att jag har varit i den gröna biografen på åtminstone 20 år. På biblioteket har jag varit, kanske för tio år sedan och redan då var det annorlunda. Ommöblerat och andra personer i bakom utlåningsdisken. De kräkrosa fotöljerna var nog redan borta.
Saker och ting förändras. Och så ska det vara. Jag har förändrats på de där 20 åren, tack och lov, och jag vill på intet vis vara den samma som satt på biblioteket på sommarlovet eller den som såg Young guns 2 på den gröna biografen. Även om det var roligt då.
Jag vill vara här och nu.
Även om biblioteket i den stad jag bor nu i alls är lika mysigt och inbjudande att sitta länge och läsa i.
Och grundstenarna från barndomen plockas inte undan så lätt. De kommer alltid att finnas där. Det är som Jaques Werup har skrivit:
Jag har varit med om dig, jag kan aldrig förlora dig.
Jaques Werup som nyligen dött. Det är ett dödens år, så många genier som dött: David Bowie, Bodil Malmsten, Alan Rickman och Leonard Cohen. Ett sorgens år. Som om nu dessa människor skulle upphöra att finnas bara för att de är döda. En sådan villfarelse.
Ändå känns ett litet stygn i hjärtat. Nu kan man inte gå till "mitt" bibliotek längre, det som jag tog bussen till på sommarlovsdagarna och satt och läste i medan solen gassade utanför. De där kräkrosa fotöljerna kan man inte sitta i längre. Man kan inte gå till "min" biograf, den gröna med nedsuttna, röda stolar.
Det känns lite som om ytterligare några av de där grundstenarna från barndomen plockas undan, under fötterna.
Nu verkar det ju inte som det där med att gå på bio i min barndoms stad har varit så viktigt för mig de senast åren. Jag tror inte att jag har varit i den gröna biografen på åtminstone 20 år. På biblioteket har jag varit, kanske för tio år sedan och redan då var det annorlunda. Ommöblerat och andra personer i bakom utlåningsdisken. De kräkrosa fotöljerna var nog redan borta.
Saker och ting förändras. Och så ska det vara. Jag har förändrats på de där 20 åren, tack och lov, och jag vill på intet vis vara den samma som satt på biblioteket på sommarlovet eller den som såg Young guns 2 på den gröna biografen. Även om det var roligt då.
Jag vill vara här och nu.
Även om biblioteket i den stad jag bor nu i alls är lika mysigt och inbjudande att sitta länge och läsa i.
Och grundstenarna från barndomen plockas inte undan så lätt. De kommer alltid att finnas där. Det är som Jaques Werup har skrivit:
Jag har varit med om dig, jag kan aldrig förlora dig.
Jaques Werup som nyligen dött. Det är ett dödens år, så många genier som dött: David Bowie, Bodil Malmsten, Alan Rickman och Leonard Cohen. Ett sorgens år. Som om nu dessa människor skulle upphöra att finnas bara för att de är döda. En sådan villfarelse.
Kommentarer