Clownskräck förr och nu
Jag hade clownskräck långt innan det blev modernt.
Nu har det visserligen blivit modernt att säga att man hade clownskräck långt innan det blev modernt, men i alla fall; jag hade det verkligen. Jag var övertygad om att de skulle ta mina föräldrar ifrån mig.
När jag var på cirkus och clownerna kom in i manegen höll jag hårt i mamma och pappa, så att de otäcka clownerna inte skulle rycka dem med sig de kom farande.
Det hela bottnade i ett mindre lyckat besök på en trolleriföreställning i min tidiga barndom. Under den här föreställningen plockade den lustige trollkarlen upp både min pappa och min mamma på scenen. Ur min pappas tröja trollade han fram en tupp i plast och min mamma högg han fingrarna av.
Den roliga trollkarlen högg fingrarna av min mamma!
Jag var i chock länge efteråt. Det hjälpte inte att min mamma försökte förklara att det bara varit morötter han högg av däruppe på scenen. Det hjälpte inte att jag såg att hon hade fingrarna kvar. Den rolige trollkarlen hade huggit fingrarna av min mamma, alltså måste den rolige trollkarlen vara ond. Och denna övertygelse spillde sedan över på clownerna på något sätt.
Vilket misslyckande det måste ha varit för dessa trollkarlar och clowner som försökte roa och glädja barnen och istället skapade de en skräck för att bli föräldralös hos åtminstone ett av dem.
Att det finns så många clowner att vara rädd för idag: den nya, stora clownen i USA, den gamle inbitne i Ryssland och clownerna på Grand Hotell här hemma, för att bara nämna några, är också ett misslyckande.
Inte för ovannämnde clowner, för dem går det ju bra. Men för politikerna, oss andra, för världen.
Vårt stora misstag var nog att vi trodde att de var just clowner, och därför inte så mycket att ta på allvar.
Nu har det visserligen blivit modernt att säga att man hade clownskräck långt innan det blev modernt, men i alla fall; jag hade det verkligen. Jag var övertygad om att de skulle ta mina föräldrar ifrån mig.
När jag var på cirkus och clownerna kom in i manegen höll jag hårt i mamma och pappa, så att de otäcka clownerna inte skulle rycka dem med sig de kom farande.
Det hela bottnade i ett mindre lyckat besök på en trolleriföreställning i min tidiga barndom. Under den här föreställningen plockade den lustige trollkarlen upp både min pappa och min mamma på scenen. Ur min pappas tröja trollade han fram en tupp i plast och min mamma högg han fingrarna av.
Den roliga trollkarlen högg fingrarna av min mamma!
Jag var i chock länge efteråt. Det hjälpte inte att min mamma försökte förklara att det bara varit morötter han högg av däruppe på scenen. Det hjälpte inte att jag såg att hon hade fingrarna kvar. Den rolige trollkarlen hade huggit fingrarna av min mamma, alltså måste den rolige trollkarlen vara ond. Och denna övertygelse spillde sedan över på clownerna på något sätt.
Vilket misslyckande det måste ha varit för dessa trollkarlar och clowner som försökte roa och glädja barnen och istället skapade de en skräck för att bli föräldralös hos åtminstone ett av dem.
Att det finns så många clowner att vara rädd för idag: den nya, stora clownen i USA, den gamle inbitne i Ryssland och clownerna på Grand Hotell här hemma, för att bara nämna några, är också ett misslyckande.
Inte för ovannämnde clowner, för dem går det ju bra. Men för politikerna, oss andra, för världen.
Vårt stora misstag var nog att vi trodde att de var just clowner, och därför inte så mycket att ta på allvar.
Kommentarer