Världen är precis så ond som jag tror
På vårt bibliotek har magasinet under en längre tid varit öppet för alla. Det har bara varit att kliva ned i den underbara doften av gammalt, dammigt papper och rota bland böcker och tidningslägg.
Detta har gjort mig direkt panikslagen.
Jag vet ju att inte alla känner sig lika religiösa och vördnadsfulla som jag när de kommer ner här, och det finns så mycket som kan stjälas och förstöras.
En gång blev jag nästan omkullsprungen av en äldre herre, som kom utrusande bakom en av bokhyllorna och viftade extatiskt med en bok han hade hittat. Jag kunde inte låta bli att le ömt mot honom. Inte för att han lade märke till det, han var allt för upptagen av boken.
Tyvärr är det inte så längre, att de som vistas i bibliotekets magasin inser värdet av gamla böcker på samma sätt som jag och den äldre mannen.
En annan gång blev jag nästan omkullsprungen av ett ungdomsgäng som jagade varandra mellan hyllorna. De bad visserligen artigt om ursäkt, vilket inte dem äldre mannen gjorde mem inte fick de något ömt leende för det. Jag svarade dem i en ton och med en blick som skulle ha fått självaste Julia Ceasar att rygga baklänges. Det här är ett bokmagasin ingen jävla ungdomsgård.
När jag kom till biblioteket härom dagen satt det en stor skylt på grinden ner till magasinet. På grund av förstörelse hade magasinet nu stängts och om man var intresserad av någon bok därnere fick man säga till i informationen. Det jag fruktat hade alltså hänt.
Jag sade till i informationen och fick förtroendet att följa med bibliotekarien ned i magasinet för att själv kunna välja vilken av den eftersökte författarens böcker jag ville ta med mig upp. Hon till och med lämnade mig ensam därnere efter att pekat ut vägen upp. Jag såg tydligen inte ut som någon som skulle åsamka någon förstörelse.
Av någon anledning blev jag gråtfärdig när hon lämnat mig därnere bland hyllorna. Det var lite oklart, även för mig själv, varför. Om det handlade om lycka över att vara betrodd att vara här, sorg över att världen är så ond som jag tror att den är. Eller om jag helt enkelt kommit i klimakteriet.
Detta har gjort mig direkt panikslagen.
Jag vet ju att inte alla känner sig lika religiösa och vördnadsfulla som jag när de kommer ner här, och det finns så mycket som kan stjälas och förstöras.
En gång blev jag nästan omkullsprungen av en äldre herre, som kom utrusande bakom en av bokhyllorna och viftade extatiskt med en bok han hade hittat. Jag kunde inte låta bli att le ömt mot honom. Inte för att han lade märke till det, han var allt för upptagen av boken.
Tyvärr är det inte så längre, att de som vistas i bibliotekets magasin inser värdet av gamla böcker på samma sätt som jag och den äldre mannen.
En annan gång blev jag nästan omkullsprungen av ett ungdomsgäng som jagade varandra mellan hyllorna. De bad visserligen artigt om ursäkt, vilket inte dem äldre mannen gjorde mem inte fick de något ömt leende för det. Jag svarade dem i en ton och med en blick som skulle ha fått självaste Julia Ceasar att rygga baklänges. Det här är ett bokmagasin ingen jävla ungdomsgård.
När jag kom till biblioteket härom dagen satt det en stor skylt på grinden ner till magasinet. På grund av förstörelse hade magasinet nu stängts och om man var intresserad av någon bok därnere fick man säga till i informationen. Det jag fruktat hade alltså hänt.
Jag sade till i informationen och fick förtroendet att följa med bibliotekarien ned i magasinet för att själv kunna välja vilken av den eftersökte författarens böcker jag ville ta med mig upp. Hon till och med lämnade mig ensam därnere efter att pekat ut vägen upp. Jag såg tydligen inte ut som någon som skulle åsamka någon förstörelse.
Av någon anledning blev jag gråtfärdig när hon lämnat mig därnere bland hyllorna. Det var lite oklart, även för mig själv, varför. Om det handlade om lycka över att vara betrodd att vara här, sorg över att världen är så ond som jag tror att den är. Eller om jag helt enkelt kommit i klimakteriet.
 |
| Antikvariat Leander i Västerås |
Kommentarer