tisdag, januari 17, 2017

Väderlekens betydelse

Det fanns ytterligare något i Tom Alandhs dokumentär om sina fosterföräldrar (som jag skrev om här och som det förhoppningsvis fortfarande går att titta på här) som jag kände igen hos mina egna förfäder i: Väderlekens betydelse.


Tom Alandhs fosterfar antecknade varje dag dagens väder och temperatur i sin kalender. Min far gör likadant och ser man inget annat på TV en dag så ska man i alla fall se väderleksprognosen. När jag bodde hemma innebar detta, i mitt tycke överdrivna, väderintresse ibland att jag tvingades avbryta mitt tittande på ett program i den andra kanalen (Det fanns ju två) för att mina föräldrar tvunget skulle slå över för att titta på väderleksrapporten.

Kanske är det detta barndomstrauma som gjort mig fullständigt ointresserad av väder. Det är ytterst sällan och oftast oavsiktligt som jag ser en väderprognos. Ofta får jag vända i dörren för att hämta ett paraply eftersom jag missat att det regnar ute. Visserligen brukar jag kolla vad det är för temperatur på morgonen men bara för att se om jag ska dra på mig termokjolen eller om jag kan gå i kortärmat. Hur många grader det faktiskt var har jag glömt när jag kommer fram till jobbet.


 Det var annat för min farfar. Han började varje morgon med att kontrollera utomhustemperaturen på den runda termometern utanför sovrumsfönstren. Inte för att han skulle gå ut. Han tillbringade mest sina dagar vid köksfönstret tillsammans med tidningarna Länsposten och Kvällsstunden, Kronblom i veckotidningen Året Runt. Det handlade mer om att förankra dagen, tror jag. Som man konstaterar att idag är det onsdagen den 11 januari. Och det är 15 grader kallt.
   Den sista dagen hemma hade farfar precis kontrollerat termometern innan han föll i golvet och inte kom upp. Trots den stroke som han förmodligen fått, rabaldret som följde med ambulansfärd i fem mil in till det stora sjukhuset, undersökning och inläggning, kunde han berätta för min pappa när han kom på besök, hur många grader det hade varit ute. Det känns obegripligt för mig.
   Med det finns saker som är ännu obegripligare än detta abnorma intresse för vädret. Till exempel det att jag som 15-åring ansåg mig ha så oerhört mycket viktiga saker för mig att jag inte tog mig tid att åka upp till sjukhuset och sitta och hålla farfar i handen EN ENDA GÅNG  någon av hans sista dagar. Inte EN.




Inga kommentarer: